..så sa hon, 2,5 åringen på jobbet. Med betoning på mej.
När vi vilar på jobbet måste man först koncentrera sej på dom som har lite svårt att komma till ro.
12 st 1-3åringar. Kanske 4-5 st av dessa har lite svårare att komma ner i varv än dom andra. Någon somnar så fort huvudet hamnar på kudden. Några hostar sej till sömns och har lite svårt att andas eftersom dom suger på napp samtidigt som dom är tokförkylda och har svårt att andas genom näsan. Dom "duktiga" har oftast redan somnat när man är färdig med som som har lite svårare att komma till ro.
Den här dagen satt jag brevid en våra 2åringar, vi kan kalla honom Melvin, klappade på ryggen, bumpade lite i rumpan, strök på kinden, pillade lite i nacken. Allt med lugna, lite tunga rörelser. Allt för att lugna, varva ner, få den lilla kroppen att slappna av, komma på att man kan blunda och då somna inom 4 sekunder.
Melvin hade, som vanligt, lite svårt att komma till ro. Skruvade på sej och grejade med napp och snutte.
I mörkret, efter en stund säger Agnes; Klappa mej lite, Ullis.
Agnes, som heter något annat egentligen, är 2, 5 år. En sån där duktig tjej som klarar väldigt mycket själv. Hon kan ta på sej överdragsbyxor själv, hon äter bra, säger till när hon behöver byta blöja, talar om för sina kompisar att man "leker tillsammans" och att man ska "dela med sej".
Hon somnar så gott som varje dag själv på madrassen i sällskap med sitt gosedjur som är med varje dag.
Men den här dagen säger hon; rakt ut i mörkret: Klappa mej lite, Ullis.
Mitt hjärta höll på att gå sönder.
Melvin höll precis på att somna så jag vände mej om och gav all min koncentration till Agnes.
Strök henne på ryggen, killade lite i nacken, klappade försiktigt på kinden. Med en sån där djup nu-är-det-äntligen-bra-suck somnar Agnes och jag kan inte förmå mej att gå därifrån som vi brukar så fort barnen somnat.
Jag stannar kvar lite med armen om henne i mörkret och funderar över det här med beröring.
Hur viktigt det är. Det sägs att man inte överlever utan beröring.
Och jag borde veta, en lång relation jag haft, dog ut där just bristen jag upplevde av vardagsberöring var en av anledningarna. En väldigt stor anledning.
Kramen i köket, klappen på kinden, handen på ryggen, pussen i pannan.. det som inte alls leder till sex, utan just är en ömhetsrörelse mot den som går förbi, för att man tycker så mycket om.
Jag är så glad för att Agnes visade mej att hon också vill känna att jag fanns där och sa: Klappa mej lite, Ullis.
Alla behöver beröring. Inte minst dom där duktiga barnen som man lite grann "glömmer bort" just för att dom sköter sej så bra på egen hand.
Den duktiga frun som bokar semestrar, lagar middag, hänger tvätt, dammsuger och håller ordning på alla viktiga datum och tider.
Tonårsdottern som stänger dörren och surar men som egentligen skriker efter en kram.
Farfarn som blivit särbo från sin dementa fru som han levt med i 60 år.
Grannen som går med tunga steg till bilen eller kompisen man träffar, sönderstressad på ica mellan logistikskjutsningar till och från olika barnaktiviteter, som sedan länge slutat träna själv för det hinns absolut inte med när barnen spelar fotboll 4 av 7 dagar i veckan, middag ska lagas och tvätt hängas.
Eller hon som sitter och tigger utanför ica. När du lägger de kronor du har i fickan i hennes kopp; lägg en hand på hennes och möt hennes blick.
Klappa mej lite, Ullis!
