Mammas händer har svullnat och hon är gul i huden.
Sorgliga tecken.
Tecken på att organen sviktar.
Jag satte mej i bilen. Den lilla röda. Som inte går så fort.
Måndag morgon den 15 juni. Vackert väder. Dagg i gräset.
Nejmen, va fin du är sa hon.. när jag med hjärtklappning öppnade dörren till rum 376.
Min mamma. Liten, tunn, vacker, gammal och gul.
Jag kramade en fågelunge. Så skör. Bara skelett och så den där gula huden.
Kaffe fick jag. Och så plockade jag upp min stickning. Nästan som vanligt. Bara med den enorma skillnaden att det var en sjukhussäng jag satt vid. En sjukhussäng med min lilla mamma i. Hon som accepterat att hon skulle dö. Jag kunde inte lämna hennes säng den dagen. La mej brevid henne och sa att jag inte på några sätt är redo för det här. Jag är inte färdig med att ha en mamma.
Det blir bra, sa hon. -Tänk på kattungar.
Det är så hon säger till mej när jag är lessen. Har sagt hela mitt liv. Tänk på kattungar.
Det är nåt med kattungar. Jag behöver ha en. Och hon vet det.
Det blev kväll och vi bäddade i anhörigrummet jag och min syster. Ett kramapktigt "Gonatt". Är det sista gången?
Det var det inte. Det blev tisdag. Nytt kaffe och nytt korsord. Samma envisa fläktljud i rum 376.
Tisdagkväll med utslocknande livsgnista. Min tappra mamma. Arg på honom med nycklarna till himlaporten. VARFÖR öppnar han inte?
Det blev onsdag. Ny gnista. Hej på dej, säger hon när jag går för att säga gomorgon. Trötta ögon. Jag måste ut. Andas liv. Promenerar runt sjukhuset. Solen skiner, vind i håret. Plockar blommor och ställer i en vas vid mammas säng. Här kommer sömmerskan säger hon till en av sjuksköterskorna. Hon vet alltid vad hon ska säga. Mitt hjärta går i tusen bitar. Igen. Vill inte. Behöver ha en mamma som visar hur man syr i en dragkedja.
-Blå muggar säger hon plötsligt till Roland som hälsar på. Blå? Säger vi alla undrande. Blå muggar i kyrkan, svarar hon bakom slutna ögonlock. -Blått är min färg.
Somnar igen. Har ont. Får morfin. Min mamma. Som älskar blått.
Krampaktigt "Gonatt mamma"
Men torsdag blev det. Idag trött. Har ont. Säger nästan ingenting. Jag borstar hennes hår, fuktar hennes torra läppar och ger henne vatten att dricka med sugrör. Orkar inte suga. Önskar att mina tårar kunde hela, lindra. Floder av tårar i rum 376.
Korsord, stickning och kaffe. Pausar från fläktens envisa susande. Äter middag i tvrummet. Champinjonsoppa.
Krampaktigt "Gonatt mamma". Får inget svar.
Fredagen uteblir från min mammas liv. Det är midsommarafton. Den 53 bröllopsdagen för mina föräldrar. Jag håller hennes hand kl 03:15 när hon drar sitt sista andetag. Universum slutar snurra och jag tänker krampaktigt på kattungar. Men det blir inte bra. Det enda som händer är att min mamma blir kall och den största tomhet jag någonsin upplevt intar hela min varelse.
Gonatt mamma.
