Ett år.

Det är ett år sedan jag satte mej i röda lilla räsern för att bo på Oasen i 4 dagar.
Många korsord, stickmaskor och tårar blev det.
En måndag var det då, den 15 juni.
På söndag har det gått ett år utan mamma. 19 juni.

Ett år kantat av skador och sjukdomar. Kanske kan jag få va frisk och bli stark nu. Det hade varit fint.

Perspektiv

Fredag 10 juni. Skolavslutning. Väldigt trivsamt och festligt med glada flickor och traditionsenligt jordgubbstårtkalas med farmor och farfar. För 11e året i rad räknade vi ut.

Tårtan gick inte åt helt så den fick åka med till båten som vi skulle tillbringa helgen i. Turen gick först till Knippla för övernattning inför nästa etapp som skulle bli Marstrand på lördagen.

Fantastisk kväll med solnedgång ut mot Danmark, yatzy, oljelampa och Arnbitter.

Det visar sej att jag sover som en klubbad säl i båten och vaknade inte förrän kl 10 nästa morgon.

Finfin båtfrulle i sol.

Vi åkte vidare med siktet inställt på Marstrand. Halvvägs ungefär så vill Nicke visa mej ett ställe med fina naturhamnar. Jag blir kaffesugen och kommer ihåg jordgubbstårtan som ligger i kylen och väntar och tänker att här är ju ett perfekt ställe för just tårta. Och visst var det så. Nicke slänger i ankaret och jag står beredd att hoppa i land för att göra fast oss med en tamp i bergets färdigmonterade krokar. 

På något sätt missbedömer jag hur långt vi är i från land alternativt så trampar jag snett när jag landar, vet inte riktigt hur det gick till. Det nästa som händer är att jag slår huvudet i klippan med full kraft, glasögonen splittras och jag tror att jag tappar luften nån sekund. När jag lyckats sätta mej upp kommer Nicke farande och tar emot båten som är på väg rätt in i klippan. Jag känner efter lite försiktigt här och där hur trasig jag eg är. Det som gör mest ont är huvudet och vänster tumme och bröstkorgen på högersida. Känner att jag blöder från huvudet och det pulserar i hela huvudet nåt kopiöst. På nåt sätt kommer jag upp i båten och börjar känna efter ordentligt. Inte yr, inte illamående. Bra tecken!

Tummen är väldigt öm men inte särskilt svullen. 

Bra tecken!

Efter en liten stund kommer tårtbiten fram och jag fullständigt, i chock, vräker i mej tårta. Förmodligen ett bra tecken!

Efter lite dividerande hit och dit bestämmer vi  oss för att avbryta färden mot Marstrand och vända hemåt ifall det skulle bli värre. 

Men först får Nicke ta sommarens första dopp. 16,5 grader.

Vi har ingen spegel i båten och tur var kanske det, när vi kom i hamn så gick jag till toaletten och kollade in vad som hänt i pannan.. Och fick förståelse för att dom jag mötte på vägen dit stirrade lite på mej..

Väl hemma lugnade svullnaden ner sej lite men kroppen protesterade desto mer. 

Känns som jag har blivit överkörd av en buss ungefär. Varenda kroppsdel värker, svullna knän med skrapsår, sår och blåmärke på höger höft, ont i bröstkogren och höger axel och armbåge, jätteont i tummen och kanske det jobbigaste av allt; obeskrivligt ont i nacken på vänster sida. Vaknade kl 05 i morse och hade så ont i nacken så jag knappt kunde röra mej. En ipren och två alvedon senare kunde jag iallafall somna om. Ringde 1177 på förmiddagen och kom överens med dom att jag kunde vänta med att ringa vårcentralen på måndag eftersom det verkar vara mest muskelskador.

Såhär dagen efter så är jag otroligt tacksam över livet, att jag inte fick glassplitter i ögonen, att jag nog tog emot mej med kroppen först och inte huvudet, att inget ens blev brutet. Oerhört tacksam över en rådig och snabb make.

Hade nog en hel armé av skyddsänglar som höll upp ett skyddsnät.

Är också lite glad över att jag sparat mina gamla glasögon som fortfarande funkar rätt ok.

Det hade kunnat gå så otroligt mycket värre. 

Perspektiv på vad som är viktigt på riktigt är det enda som snurrar i dag!

Men vi hade iallafall tur med vädret..