Sensommardag i september. Solen skiner från en blå himmel, sjön ligger spegelblank och ljumma vindar gör att ingen jacka behövs.
Det var så det var den där tisdagseftermiddagen. Ett riktigt drömläge med ett underbart vitt sekelskifteshus med kakelugnar, glasveranda och vedspis. På köksbänken i marmor i det oerhört fint renoverade köket, satt dessutom katten Kerstin och gärna ville bli klappad. 3000 m2 tomt utan några intilliggande grannhus. En landsväg som utgjorde gränsen till åkern mittemot med en liten stig ner till platsen för den egna bryggan. Den röda ladans faluröda panel mot det gröna gräset, rosorna och det gamla äppelträdet.
Och vi föll handlöst.
Telefonsamtal och pappersskrivande. sen kom den. Totalkraschen. En buss i ryggen med full kraft som knockade ner mig i hyperventilerande ångestpanik.
Hur kunde det bli så? Det där som kändes så totalt rätt på alla sätt. Men som en klok människa sa; känslor är inte rationella.
Fullständigt urlakande, sömnlösa nätter, ingen matlust och en själ som krampade ihop till en liten pöl.
Men tack vare den klokaste, stadigaste, starkaste och mest stabila människa på denna jord vid min sida så hankade vi oss igenom dessa veckor.
I ett själsligt svart hål ska man ändå försöka ta rationella beslut och skriva under papper, plocka undan allt som är personligt, som speglar ens liv för att kunna visa upp sitt älskade hus från sin mest säljsamma sida. Det är inte helt okomplicerat.
När det sedan visar sig att efter första visningen med 14 sällskap inte få ett enda bud värt att ens notera blir inte livet lättare. Dagar, timmar och sekunder av att panikvänta på samtal från mäklaren. Det där samtalet med ett fantastiskt bud eller två eller tre.. eller kanske 8 budgivare som slogs om det som skulle bli deras drömhus. Men det samtalet fick vi inte. Ett skamligt bud fick vi men det var inte ens något vi funderade över.
Efter mäklarens råd att ta bort huset från hemnet gjorde vi så. För att inte hamna långt ner på listan utan att istället hamna överst igen efter några veckor och gå ut med nya visningsdatum.
Några dagars paus fick vi iallafall. Om man nu kan se nåt ljust från den här perioden.
Men så en söndagkväll i november, mitt i en mellanlandning mellan Skottland och Göteborg så fick vi då det där samtalet. I en champagnebar vid gaten. Två familjer som båda vill lägga förhandsbud och se huset innan visning. Fantastiskt. MEN var var dom tre veckor tidigare på vår första visning kan man undra..
Förhandsvisningen resulterade i ett bud ett gäng hundratusen över vårt utgångsbud. Detta tackade vi ja till efter lite dealande om överlämningsdatum.
Blev det lättare sen då? Slutade själen krampa? Nja, något kanske. En stor lättnad var det självklart. Men som sagt känslor är inte överhuvudtaget rationella.
Det stora packandet började och för varje låda jag stängde kändes det oftast lite lättare.
Det jobbigaste var ju att behöva sortera ut sånt som ska sparas, slängas, säljas, ges bort. Ingen lätt uppgift för en själ i kramp, en kropp utan energi på grund av sömnbrist och utebliven matlust. Byxor som satt lösare och lösare och trötta muskler.
Dessutom skuldkänslor över att inte riktigt hålla ihop och behöva lägga över alldeles för mycket av detta jobb på maken som verkar vara outtröttlig både i psyke och muskler men som självklart blev tröttare och tröttare. Skuldkänslor är inte heller så välgörande för en krampande själ.
Men eftersom känslor inte är rationella så tog jag hjälp av världens bästa Lisa. En terapeut som fick mej att förstå och börja försonas med det jag känner och upplever i hela mitt system.
När man hittar sitt drömhus ska man ju vara glad. Man ska se fram mot att flytta. Man borde inte krisa ihop. Det är också det som gör det hela så oerhört knepigt.
Att försonas med sin historia att vara förlåtande mot sig själv är lättare sagt än gjort men om man inte börjar försöka så har man inte heller chansen att komma vidare.
I min historia ligger en extremt jobbig separation som inträffade för 18 år sedan. En bäbis i min mage som inte fick uppleva livet. Efter det blev nästa graviditet en förfärlig tid med ständig oro. Mina känslor för det efterlängtade och djupt älskade barn som sedan äntligen föddes in i livet och vår familj blev också en aning krampaktiga. Jag var ständigt rädd att något skulle hända henne, att hon skulle ryckas ifrån mig. Detta har jag inte riktigt kommit över ännu.
Hela hennes liv har vi bott i det hus som vi nu flyttar ifrån. Allt vi upplevt har varit där. Så separationen från detta hus är så stor och vid.
Detta var inte något jag förstod att jag skulle känna. Jag tänkte absolut att det skulle bli lite sorgligt att flytta eftersom jag alltid har gillat huset men att det skulle ta såna proportioner var inget jag anade.
Så kom då flyttdagen. Firman vi lejt kom tidigt på morgonen. Jag packade mat och växter i min lilla bil och gav mig iväg, jag orkade helt enkelt inte vara där. Jag grät fram till Sjövik.
Vår första vecka fick vi tillbringa med att förutom packa upp; laga hydroforen, laga pelletsbrännare för att sen byta pelletsbrännaren. Man kunde kanske tänkt sig att vi; efter den här galet jobbiga hösten, bara kunnat få lite flow. I alla fall några dagar.
Det som är både knepigt och fantastiskt mitt allt detta är att det är så härligt att vara här. För känslor är ju inte rationella. Och hit ville vi. Det var ju därför vi föll så handlöst. Det har egentligen inte varit någon tvekan om att jag ville ha det här huset. Ingen tvekan om att flytta till. Det var det där med att flytta från som ställde till det.
Dock skulle jag nog påstå att flytta under den absolut mest pissiga årstiden under året är inget jag rekommenderar. Mörkaste tiden på året, kallaste tiden på året och regnigaste tiden på året. Men om någon månad börjar det bli lite ljusare, bli lite längre dagar och då kommer det att bli ännu mer underbart här i vårt drömhus. För ett drömhus är det. Vårt drömhus.
