Att flytta till ett drömhus - om ångest, rädslor, skuldkänslor och försoning med sigsjälv

Sensommardag i september. Solen skiner från en blå himmel, sjön ligger spegelblank och ljumma vindar gör att ingen jacka behövs.
Det var så det var den där tisdagseftermiddagen. Ett riktigt drömläge med ett underbart vitt sekelskifteshus med kakelugnar, glasveranda och vedspis. På köksbänken i marmor i det oerhört fint renoverade köket, satt dessutom katten Kerstin och gärna ville bli klappad. 3000 m2 tomt utan några intilliggande grannhus. En landsväg som utgjorde gränsen till åkern mittemot med en liten stig ner till platsen för den egna bryggan. Den röda ladans faluröda panel mot det gröna gräset, rosorna och det gamla äppelträdet.

Och vi föll handlöst.

Telefonsamtal och pappersskrivande. sen kom den. Totalkraschen. En buss i ryggen med full kraft som knockade ner mig i hyperventilerande ångestpanik.

Hur kunde det bli så? Det där som kändes så totalt rätt på alla sätt. Men som en klok människa sa; känslor är inte rationella.

Fullständigt urlakande, sömnlösa nätter, ingen matlust och en själ som krampade ihop till en liten pöl.

Men tack vare den klokaste, stadigaste, starkaste och mest stabila människa på denna jord vid min sida så hankade vi oss igenom dessa veckor.

I ett själsligt svart hål ska man ändå försöka ta rationella beslut och skriva under papper, plocka undan allt som är personligt, som speglar ens liv för att kunna visa upp sitt älskade hus från sin mest säljsamma sida. Det är inte helt okomplicerat.

När det sedan visar sig att efter första visningen med 14 sällskap inte få ett enda bud värt att ens notera blir inte livet lättare.  Dagar, timmar och sekunder av att panikvänta på samtal från mäklaren. Det där samtalet med ett fantastiskt bud eller två eller tre.. eller kanske 8 budgivare som slogs om det som skulle bli deras drömhus. Men det samtalet fick vi inte. Ett skamligt bud fick vi men det var inte ens något vi funderade över.

Efter mäklarens råd att ta bort huset från hemnet gjorde vi så. För att inte hamna långt ner på listan utan att istället hamna överst igen efter några veckor och gå ut med nya visningsdatum.

Några dagars paus fick vi iallafall. Om man nu kan se nåt ljust från den här perioden.

Men så en söndagkväll i november, mitt i en mellanlandning mellan Skottland och Göteborg så fick vi då det där samtalet. I en champagnebar vid gaten. Två familjer som båda vill lägga förhandsbud och se huset innan visning. Fantastiskt. MEN var var dom tre veckor tidigare på vår första visning kan man undra..
Förhandsvisningen resulterade i ett bud ett gäng hundratusen över vårt utgångsbud. Detta tackade vi ja till efter lite dealande om överlämningsdatum.

Blev det lättare sen då? Slutade själen krampa? Nja, något kanske. En stor lättnad var det självklart. Men som sagt känslor är inte överhuvudtaget rationella.

Det stora packandet började och för varje låda jag stängde kändes det oftast lite lättare.
Det jobbigaste var ju att behöva sortera ut sånt som ska sparas, slängas, säljas, ges bort. Ingen lätt uppgift för en själ i kramp, en kropp utan energi på grund av sömnbrist och utebliven matlust. Byxor som satt lösare och lösare och trötta muskler.
Dessutom skuldkänslor över att inte riktigt hålla ihop och behöva lägga över alldeles för mycket av detta jobb på maken som verkar vara outtröttlig både i psyke och muskler men som självklart blev tröttare och tröttare. Skuldkänslor är inte heller så välgörande för en krampande själ.

Men eftersom känslor inte är rationella så tog jag hjälp av världens bästa Lisa. En terapeut som fick mej att förstå och börja försonas med det jag känner och upplever i hela mitt system.

När man hittar sitt drömhus ska man ju vara glad. Man ska se fram mot att flytta. Man borde inte krisa ihop. Det är också det som gör det hela så oerhört knepigt.

Att försonas med sin historia att vara förlåtande mot sig själv är lättare sagt än gjort men om man inte börjar försöka så har man inte heller chansen att komma vidare.

I min historia ligger en extremt jobbig separation som inträffade för 18 år sedan. En bäbis i min mage som inte fick uppleva livet. Efter det blev nästa graviditet en förfärlig tid med ständig oro. Mina känslor för det efterlängtade och djupt älskade barn som sedan äntligen föddes in i livet  och vår familj blev också en aning krampaktiga. Jag var ständigt rädd att något skulle hända henne, att hon skulle ryckas ifrån mig. Detta har jag inte riktigt kommit över ännu.
Hela hennes liv har vi bott i det hus som vi nu flyttar ifrån. Allt vi upplevt har varit där. Så separationen från detta hus är så stor och vid.
Detta var inte något jag förstod att jag skulle känna. Jag tänkte absolut att det skulle bli lite sorgligt att flytta eftersom jag alltid har gillat huset men att det skulle ta såna proportioner var inget jag anade.

Så kom då flyttdagen. Firman vi lejt kom tidigt på morgonen. Jag packade mat och växter i min lilla bil och gav mig iväg, jag orkade helt enkelt inte vara där. Jag grät fram till Sjövik.

Vår första vecka fick vi tillbringa med att förutom packa upp; laga hydroforen, laga pelletsbrännare för att sen byta pelletsbrännaren. Man kunde kanske tänkt sig att vi; efter den här galet jobbiga hösten, bara kunnat få lite flow. I alla fall några dagar.

Det som är både knepigt och fantastiskt mitt allt detta är att det är så härligt att vara här. För känslor är ju inte rationella. Och hit ville vi. Det var ju därför vi föll så handlöst. Det har egentligen inte varit någon tvekan om att jag ville ha det här huset. Ingen tvekan om att flytta till. Det var det där med att flytta från som ställde till det.
Dock skulle jag nog påstå att flytta under den absolut mest pissiga årstiden under året är inget jag rekommenderar. Mörkaste tiden på året, kallaste tiden på året och regnigaste tiden på året. Men om någon månad börjar det bli lite ljusare, bli lite längre dagar och då kommer det att bli ännu mer underbart här i vårt drömhus. För ett drömhus är det. Vårt drömhus.

Redo för semester

Hur löser man det där med bevattning på sommaren när det är jättevarmt och man kanske inte är hemma hela tiden?

Jo i ett fiffigt forum fick jag lära mig att det finns en timer från Gardena som man kan koppla till vattenslangen.

Hur bra som helst! Så jag åkte iväg och köpte ett kit.

Man kan ha tre olika tider inställda så vi valde att ställa in på morgon och kväll 10 minuter per gång. Det svåra är att räkna ut vilket flöde man ska ha på själva droppandet.

Första försöket:

Andra försöket:

Detta blir ju väldigt spännande att se hur det fungerar men känns som en riktigt bra grej så man inte behöver ha panik för att vara borta någon dag!

Växthusdrömmar

I garaget står två lådor.
I dom lådorna finns ett växthus.

För drygt en månad sen ungefär köpte vi ett litet miniväxthus. Det visade sig att det var lite större än vad iallafall jag trodde..

Det kändes en aning fjuttigt att ställa in de två plantorna vi hade på fönsterbrädan inne.. En chiliplanta och en spetspaprika.

Så det fick bli en tur till Blomsterlandet för inhandling av lite fler godingar. Jag gick bananas och det blev tre tomatplantor, en gurka, en basilika, en djungelgurka och en mynta.

och.. jösses vad det växte. Otroligt effektivt växthus!

Jag fick lite blodad tand och satte även ner en squash i vår bortglömda odlingslåda. Sniglarna var där och nafsade direkt men det verkar ändå som att den tar sig fint!

Vi har redan skördat ca 10 gurkor, några har blivit inlagda och några har ätits direkt. Supergoda! 

Men nu när vårt lilla växthus är proppfullt och det växer så det knakar så inväntar vi semestern när vi ska ta tag i - och bygga växthuset som står i sina lådor i garaget! Huva va jag längtar!

Fortsätt kämpa..

.. säger min moderna aktivitetsklocka till mig kl 06:49 varje morgon.

Jo tack du. Varenda morgon är en kamp v.s. nattvarm memoryfoam-madrass som format sej P E R F E K T efter tyngden av min kropp storlek M och alarmets ilskna, uppmanande och obarmhärtigt högljudda signal.
Klart som korvspad att jag måste fortsätta kämpa när jag väl kommit upp och blaskat av mig nattens ögongrus för att inte kasta mig tillbaka under duntäckets drömvärld.

06:49, det är precis då vi börjar plocka undan frukosten och jag inser även denna morgon att det blir en ännu tuffare kamp att hinna ut med hunden innan bilen behöver rulla vid sjusnåret och sälla sig till E20's ringlande orm bestående av plåt, radiolysssnande, vinterdäck som borde bytts, trötta ögon och frustrerande omkörningar.

Fortsätt kämpa.  Om du visste hur rätt du har klocka lilla. Och tack för uppmaningen.

Mellan skurarna kommer det lite regn

Som jag längtat efter att få vara förkyld och hänga i soffan med hund, te och netflix.

Det man glömmer när man längtar efter något sånt är hur trött man faktiskt är när man är sjuk.

I två och ett halvt år har jag varit frisk. Superfrisk. Så smällde infektionen till.
Och som jag sovit.
Jo, några filmer på netflix har det allt blivit men mest horisontalläge och sömn.

I veckan har det regnat. och regnat. och regnat. På radion sa väderhallåan att det skulle komma lite regn mellan skurarna. Fyndigt. Ett genomtätt grått regntäcke har belägrat Göteborg den här veckan. Som ett våtkallt omslag. Precis det man inte vill ha.

Ett väder som passar både humör och kropp. Känner mej mer vilse än när jag var 25 år och inte riktigt visste vart livet skulle ta vägen.

För gammal för att vela, för ung för att gå i pension. Det jag kan vill jag inte och det jag vill kan jag inte. Hopplöst.

Mellan skurarna kommer det lite regn. Känns som en beskrivning av min tillvaro.

Dock glittrar solen till ibland vilket är tur. Solen i form av make, barn och vänner.
Det är bara den där detaljen att man spenderar så orimligt mycket tid utanför sitt hem och sin familj så det är lätt att den gråa känslan tar överhanden över tillvaron.
Bra då att jag plockas upp och läggs i en kartong med mjukt fluff och texten Hanteras Varsamt. Ställ undan mej ett tag och låt mej få tänka färdigt. Så ordnar det sej nog så småningom.

Mellan skurarna kommer det lite regn.

Ett år..

..det är ett år sedan jag skrev något här senast.
Har tänkt tanken några gånger men något annat kom alltid i mellan. Något viktigare, roligare, mer bråttom, tråkigare, något måste.. något annat.

Det ärden 12 december 2018, min första kväll hemma utan måsten, jobb, skjutsning på nån månad skulle jag tippa.

Skulle kunna städa, ta fram julpynt, baka eller något annat som skulle kunna göras men jag tänker inte göra det. Har lagt in en tvätt och det får vara det som händer denna kväll.

Tanken på att jag inte behöver göra något är svindlande. Ingen som kräver min uppmärksamhet.

Den lilla hunden är lite besviken dock att jag inte ens vill leka med henne. Får se om det ändrar sig och jag får lite leklust under kvällens gång.

Jag känner mej oftast som en rätt dålig mamma i december. Fönstren skyltar med sin brist på stakar och stjärnor. Tomtarna ligger ofta kvar i lådan och julgardiner är det absolut inte tal om.
Jag är inte riktigt som andra mammor i december som bakar och fejar. I december avlöser ofta konserter och luciatåg varandra på löpande band och jag har inte haft partners som direkt varit drivande i julpyntsfrågan.
Många år har jag haft en stilla undran över om man verkligen måste ha gran.. den ska ju ändå snart slängas ut..

Jag älskar egentligen julen och saknar mina barndoms jular med välstrukna julgardiner, handsydda juldukar, tomtar på samma plats varje år och en ståtlig gran med flaggor, röda kulor, vita stjärnor och om mamma var riktigt på wild and crazy så var det också glitter på grenarna. Dock inte varje år. Nån måtta fick det va på tokerier.

Men själv känner jag mej som en rätt dålig mamma i december.
Jag har ingen ork över när fokuset på julkonserter, texter, luciastämmor och julfestgig är över. Då skulle jag vilja komma hem till mammas julkök som doftar pepparkakor, knäck och mintkyssar. Jag vill sätta mig vid kakelugnen och knäcka nötter och dricka glögg.
Jag vill luta mig tillbaka och andas in julfrid, precis så som den ska vara och alltid har varit. Jag vill lyssna till pappa som läser julevangeliet och äta mig proppmätt på clementiner.
Jag behöver en mamma att komma hem till där allt är som det brukar.
Men.. det är ju omöjligt så jag sjunger på.. och kanske kommer det upp någon gran.. kanske inte.

Julbak

Plåt efter plåt fulla med lussebullar av bästa sort. 

Gick ut i tvättstugan och tog fram bakdukarna för att lägga på under jäsningen. 

Bara så där.. utan någon större tanke än så.. De tär bara det att dom där bakdukarna har ju du sytt mamma. Och gett till oss i julklapp. 

En sån enkel grej, två steg ut i tvättstugan och ett saknadshugg i magen som hette duga.

Ännu en jul utan dej och dina lusseflätor. Obeskrivligt konstigt.