Märkliga minnen

Igår, den 20 januari, var det precis ett år sedan min mamma tog en längre promenad för sista gången.
Med täckjacka, kryckor och stövlar. Och med en längre promenad menas ca 75 meter.

Det var då; ungefär fyra veckor efter att vi gift oss. Det fick hon vara med om. Och jag. Fick vara med om att ha min mamma med på vår vigsel.

Ett av mina sista minnen har dom senaste dagarna snurrat i mitt huvud. Såklart inte det sista minnet av min mamma, men ett minne där hon gjorde något aktivt. Man kan tycka att det borde vara ett minne av en korsordslösande mamma, eller en stickande mamma, eller en mamma som lagar pannkakor.. För det är såna saker min mamma gör. ..gjorde.
Men det märkliga är att det jag kommer ihåg glasklart och tydligt är hur hon med stor möda sätter sej upp i soffan på altanen från att ha legat och sovit under större delen av tiden vi var där. Det var en enorm ansträngning att sätta sej upp, ta kryckorna, gå in på toaletten för att komma ut med nagelknipsaren.. Av alla sysslor i världen så kände hon att det var så viktigt att klippa tånaglarna att det var värt att satsa all energi och kraft till att bara hämta den.. man kan tycka att hon kunde bett mej..
Hon dunsar ner i soffan igen med en suck. Sätter upp ena foten i soffan så hon behöver vika ihop sej som en fällkniv och klipper tånaglarna..
Detta är alltså det sista aktiva jag såg min mamma göra.. den 5 juni 2015, alldeles intill Sveriges nationaldag, med flaggor i vinden, fågelkvitter och blå himmel.. Vi åt sill och potatis där på altanen i Småland innan vi åkte hem till Lerum. Den 19 juni slutade hon andas. Med nyklippta tånaglar.