Att vänta

Vänta på att livet ska rinna ut.
Två gånger har jag suttit vid en säng där livet håller på att rinna ut.
Märkligt, sorgligt och vemodigt.
För mej som är en nostalgiker blir det smärtsamt att säga hej då.
Hur gör man det. Ett hej då som är hej då på riktigt.

Alla minnen sveper förbi i ett virrvarr av dofter och färger, platser och ord som sagts.
Min soffa, för 6 år sedan, med nybryggt mocka i biallettibryggaren.
Ett möte som ledde till 6 år av vänskap och körsång.

Din livskraft och ditt engagemang slår utöver det vanliga.
Till och med när kraften att resa sej upp inte längre finns så glittrar dina ögon när du pratar om livet.

Tillslut blir det ett oundvikligt avsked.
Hej då säger vi. Var rädd om dej säger du.

Ja, jag ska försöka. Mitt allra bästa. Leva så mycket det går varje dag, varje minut.

Tack.

Vilsen

Vilsen känner jag mej.
Vet inte vad jag vill eller orkar.
Vet inte vart vägen bär.
Trött och skör i en kropp som ständigt värker någonstans.
Vilsen och uppgiven i sinnet.

44 år och utan mål.

Jag har en önskan, en dröm som jag nog inser aldrig kommer falla in.
Kanske därför sorgen dragit in i sinnet.

Realistiska mål och visioner - inga.

Frustrerande för en själ som i vanliga fall planerar allt.

Mamma, jag saknar dina vykort med kattungar som säger att allt ordnar sej.