Vilsen känner jag mej.
Vet inte vad jag vill eller orkar.
Vet inte vart vägen bär.
Trött och skör i en kropp som ständigt värker någonstans.
Vilsen och uppgiven i sinnet.
44 år och utan mål.
Jag har en önskan, en dröm som jag nog inser aldrig kommer falla in.
Kanske därför sorgen dragit in i sinnet.
Realistiska mål och visioner - inga.
Frustrerande för en själ som i vanliga fall planerar allt.
Mamma, jag saknar dina vykort med kattungar som säger att allt ordnar sej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar