Tacksam

Tacksam..
Ett ord jag använder för lite. Man kan tycka att livet är orättvist och grått. Vilket jag i sanningens namn har tyckt det senaste dryga året.
Jag har haft ont i min kropp konstant, dessutom har jag varit tvungen att begrava min mamma och en god vän. Varit sjukskriven till och från väldigt mycket de senaste 2 åren. Influensor som har avlöst varandra. Inflammationer i olika kroppsdelar som inneburit mängder av diklofenak-knaprande, kryckor och operation. Kramp i ryggen, stela leder i ena knät som i princip varit oanvändbart. Befunnit mej i ett zombieliknande tillstånd med en helt overklig trötthet och motivationsbrist till all aktivitet som inneburit mer än att ligga på rygg och sovit bort väldigt många timmar som andra har varit vakna. Att åka till affären och handla har varit ett enormt berg att kliva över.
Och allt detta kunde åtgärdas med ett pyttelitet piller, eller två egentligen. Betolvex och Levaxin. Mina två bästa vänner just nu.
På två veckor vändes hela mitt liv och jag fick uppleva känslan att få tillbaka min gamla personlighet. Det som jag känner som JAG.

Det visade sej att jag hade oerhört låga värden i min kropp av B12 och sköldkörtelhormon. Vilket har påverkat min kropp under lång tid.

I förrgår gick vi en lite längre promenad i skogen kl 20:30. Och jag insåg helt plötsligt att det här har jag inte kunnat göra på så länge. Dels har jag inte orkat men dessutom har jag alltid haft ont eller fått ont av en sådan promenad så jag hellre avstått trots att jag älskar att gå i skogen. Det är bland mitt allra bästa.

Så tacksamhet vet jag nu vad det är. På riktigt. Att orka, att kunna, att vilja. Helt fantastiskt. Svamp hittade vi också. Bara en sån sak!

Idag har jag dessutom orkat göra rent en altan och ta bort gräs mellan våra plattor. 

Utan att segna ihop fullständigt. Ja, jag vilade efteråt men utan att känna mej totalt dränerad på energi. 

Det är tacksamhet!