igenkänningens panik

Det är födelsedagsdax i familjen. De flesta utom jag tycks fylla år i oktober, praktiskt kan man tycka men det blir lite dyrt i klump.. och det hade ju varit roligare egentligen att sprida ut firandet över året!
I lördags var det iallafall dags för äldsta dottern att fylla 14; det i sej är ju helt knäppt.. men det jobbigaste i maggropen var att det skulle firas hos pappan, med min fd bästa vän som nuvarande flickvän, samt med fina fd svärföräldrarna som jag inte sett på ca 2 år. Dom jag saknat och längtat efter, dom som jag inte vet vilken inställning dom hade till nånting.. särskilt med tanke på hur jag blivit behandlad av pappan till barnen.. och med tanke på att jag inte ar en aning om vad som berättats.. bara det att få höra vad grannarna fått höra om mej och nicke gör ju att man är en aning tveksam till vad som sagts om mej och oss till vem som helst.. många frågetecken och våndor inför lördagens födelsedagskalas var det alltså..

Det sägs att 95% av det man oroar sej för aldrig infaller. Så är det nog.

Glädjen över att träffa min fd familj var totalt ömsesidig.
Och våndan över att för första gången se min fd man och min fd nära nära nära vän som ett par var oerhört stor. Men med facit i hand; oerhört sorglig. Hela mitt system gick igång över att se att ingenting har förändrats. Jag är så oerhört tacksam och överlycklig över att det inte var jag som behövde va den som inte hade en chans att vara med i konversation eller gemenskap. Att se den totala bristen på förmåga att hjälpa in någon i ett samtal som inte har en chans och som så tydligt står vid sidan av. Att se att någon, efter ett år, inte är den som självklart har en plats, som tar plats och som är den som är med. Att se att någons svärföräldrar inte är säker på var man bor.. efter ett år.. hjälp.
Nej, jag hade inte på nåt sätt behövt va nervös över att tvingas uppleva och se att min fd vän är den person som får allt det där som jag saknade och som jag inte fick. För min fd man kan nog inte ge det. Alls. Det ingår inte i den person han är.
Oj oj va jag är lycklig och tacksam över hur det blev för mej. Sen kommer jag alltid sakna min fd svärmor. Som jag ju under 15 år träffade mer än min egen mamma pga avstånd. Vi fick en oerhört fin och nära relation. Dom var ju min familj, på riktigt, i 15 år. Det är tydligt att man inte kan sudda ut det. Även om några har gjort tappra försök till det.
Det var en riktigt surrealistisk upplevelse. Att titta på. Att känna igenkänningens panik i hela kroppen. Men inse att det är ju inte mej det handlar om, det var aldrig mej det handlade om. Jag krävde inte nåt orimligt. Det kan aldrig va orimligt att vilja känna sej prioriterad, viktig och kärleksfullt hanterad. Det är en självklarhet om man lever med någon.
En stor sten har fallit från mej. Den landade tyvärr tungt på nån annans axlar.. men jag är lättare. Lyckligare och mer tacksam över att livet erbjöd mej nåt fint och fantastiskt. Det är stort. Att få fira livet med världens vackraste människa. Vacker både inuti och utanpå.

Förlovningsringar i titan

Knasigt, underbart och spontant frieri resulterade i världens finaste ringar.

Förutom mina barn har jag aldrig varit mer stolt över att bära något.

Frieri på instagram, födelsedagskalas och tjänstledigt...

Händelserik vecka vill jag lova..

I lördags hade vi ett hejdundrande kalas! Farfar Kurt fyllde 91, svärfar Sluggo ... hmm.. (vet inte riktigt i skrivande stund hur mycket han fyllde... pinsamt) och älskade sambon 34 år.
Långbord dukades höstfint, laxsida i ugn med kokt potatis och broccolisås, två tårtor, varav en var från ett rawfoodrecept. Ja, och så förrättsbruscetta. Allt som allt var vi 15 personer! Funkade utmärkt i vårt stora rum med lite inlånade bord och stolar!

Så kom då den underbara, ofattbara dag då jag fick min tjänstledighetsansökan BEVILJAD!! I tisdags närmare bestämt! 8 oktober. Vilken lättnad, och sorg, och konstig känsla.. Men mest alldeles, alldeles underbart! Efter 10 år i Aspenkyrkan får jag äntligen ta en paus. Behöver inte fundera på konfirmander, dop-pastoraler, visitationer, gudstjänster eller barnrytmikträffar.. Hjälp va skönt! Jag ska gå till ett jobb, göra det bra och åka hem för att umgås med mina barn och Nicke, inte jobba helger eller kvällar mer än med gospelkören som jag ska behålla på timmar.

Ljuvligt!

Som om inte detta var nog för en vanlig tisdag.. den 8 oktober, så råkar min prins och sambo fria på instagram.. totalt spontant och med lite hjälp av Inger.. :-) Bollen var upplagd och han tog tillfället i akt.. kan man säga och jag svarade självklart ett rungande JA! :-) Ett sant 2000-tals frieri!

Finaste, finaste Nicke! Jag älskar dej i evighet. punkt. 

Och hösten.. ja den är vackrare än någonsin. Får aldrig nog!! Tar kort hela tiden på alla träd som kommer i min väg.. och det är rätt många..

Jag tar dessutom med mej hösten in.. Det här är min bästa årstid!

Idag har jag varit på en oerhört vacker och sorglig begravning. En man som borde levt väldigt många år till. En man med ett av dom varmare hjärtan jag känt till. På eftermiddagens barnkörövning tände vi ljus och sjöng så det hördes ända upp till himlen.

I morgon ska jag åka på mitt kanske sista konfaläger.. undrar hur många det har blivit under åren..

Det blir skönt att komma hem på söndag. Kan man säga.