igenkänningens panik

Det är födelsedagsdax i familjen. De flesta utom jag tycks fylla år i oktober, praktiskt kan man tycka men det blir lite dyrt i klump.. och det hade ju varit roligare egentligen att sprida ut firandet över året!
I lördags var det iallafall dags för äldsta dottern att fylla 14; det i sej är ju helt knäppt.. men det jobbigaste i maggropen var att det skulle firas hos pappan, med min fd bästa vän som nuvarande flickvän, samt med fina fd svärföräldrarna som jag inte sett på ca 2 år. Dom jag saknat och längtat efter, dom som jag inte vet vilken inställning dom hade till nånting.. särskilt med tanke på hur jag blivit behandlad av pappan till barnen.. och med tanke på att jag inte ar en aning om vad som berättats.. bara det att få höra vad grannarna fått höra om mej och nicke gör ju att man är en aning tveksam till vad som sagts om mej och oss till vem som helst.. många frågetecken och våndor inför lördagens födelsedagskalas var det alltså..

Det sägs att 95% av det man oroar sej för aldrig infaller. Så är det nog.

Glädjen över att träffa min fd familj var totalt ömsesidig.
Och våndan över att för första gången se min fd man och min fd nära nära nära vän som ett par var oerhört stor. Men med facit i hand; oerhört sorglig. Hela mitt system gick igång över att se att ingenting har förändrats. Jag är så oerhört tacksam och överlycklig över att det inte var jag som behövde va den som inte hade en chans att vara med i konversation eller gemenskap. Att se den totala bristen på förmåga att hjälpa in någon i ett samtal som inte har en chans och som så tydligt står vid sidan av. Att se att någon, efter ett år, inte är den som självklart har en plats, som tar plats och som är den som är med. Att se att någons svärföräldrar inte är säker på var man bor.. efter ett år.. hjälp.
Nej, jag hade inte på nåt sätt behövt va nervös över att tvingas uppleva och se att min fd vän är den person som får allt det där som jag saknade och som jag inte fick. För min fd man kan nog inte ge det. Alls. Det ingår inte i den person han är.
Oj oj va jag är lycklig och tacksam över hur det blev för mej. Sen kommer jag alltid sakna min fd svärmor. Som jag ju under 15 år träffade mer än min egen mamma pga avstånd. Vi fick en oerhört fin och nära relation. Dom var ju min familj, på riktigt, i 15 år. Det är tydligt att man inte kan sudda ut det. Även om några har gjort tappra försök till det.
Det var en riktigt surrealistisk upplevelse. Att titta på. Att känna igenkänningens panik i hela kroppen. Men inse att det är ju inte mej det handlar om, det var aldrig mej det handlade om. Jag krävde inte nåt orimligt. Det kan aldrig va orimligt att vilja känna sej prioriterad, viktig och kärleksfullt hanterad. Det är en självklarhet om man lever med någon.
En stor sten har fallit från mej. Den landade tyvärr tungt på nån annans axlar.. men jag är lättare. Lyckligare och mer tacksam över att livet erbjöd mej nåt fint och fantastiskt. Det är stort. Att få fira livet med världens vackraste människa. Vacker både inuti och utanpå.