Där och då kände jag att jag var svullen mitt på höger knä, Inte särskilt ont men en väldigt tydlig svullnad.
Inte så mycket mer tankeverksamhet än så.
Men svullnaden gick dock inte över och innan vi skulle sätta oss i bilen för att åka på lång bilsemester genom Europa så ville jag ändå kolla upp vad det var.
Sagt och gjort; ringde vårdcentralen. Typisk slemsäcksinflammation sa dom. Ät diklofenakk och vila så går det över av sej själv.
Perfekt tänkte jag.. ska ju bara sitta i bil flera dagar så här blir det ordentligt med vila.
Ju mer dagarna och tiden gick, desto ondare fick jag. Och mer och mer svullet såg det ut.
När vi kom hem från semestern gick jag till vårdcentralen igen.
Mer diklofenakk och mer vila blev domen.
Semestern börjar lida mot sitt slut och jag funderar över hur det ska gå att jobba när jag inte kan sitta på knä eller huk.. Svårt handikapp med ett jobb på förskola.. kontaktar återigen vårdcentralen och vi bestämmer oss för att jag ska prova jobba iallafall..
Det går.. sådär. 2,5 vecka håller jag ut. Sen är jag så svullen så det inte går längre. Och har vansinnigt ont.
Går hem från jobbet och ringer vårdcentralen. Läkaren bestämmer sej för att tömma inflammationen på vätska. Ger mej en bedövningsspruta och drar ut vätska med en nål.
Före och efter ingreppet:
Det tar cirka 4 timmar sen är knät lika svullet igen.. Blir sjukskriven 1 vecka.
På en vecka händer det såklart ingeting trots att jag fortfarande äter diklofenakk tre gånger om dagen..
Nu är det vila som gäller.. Vila, vila och vila.. Jag tittar på ALLT som finns på alla playkanaler; matprogram, relationsprogram, bakprogram, dokumentärer, nyhetssändningar och parlamentet samt väääldigt många filmer på netflix.
Jag vilar så jag blir alldeles utmattad. INGEN förbättring i knät.. snarare blir det lite värre hela tiden..
Jag har nu ätit diklofenakk i 6 veckor utan resultat så jag lägger ner det.
Vid den här tiden ser jag grotesk ut och skulle lätt kunna turnera som freak show.
Jag har testat allt. Sjukgymnastik, osteopat, tabletter, tömning, vila. INGET hjälper. Jag är inne på min 4 sjukskrivningsvecka. Har varit på vårdcentralen 5 gånger och läkaren där säger -Nu vet jag faktiskt inte vad vi ska göra.
NU får det vara nog.
Så jag åker till akuten. Får komma in till en läkare som direkt skickar mej till röntgen. Men bilderna därifrån visar ingenting.
Däremot dukar dom fram akutoperationsbordet. Ger mej en hästdos till bedövning och sätter kniven i inflammationen.
Vätska och blod sprutar som en fontän. Med våld trycker dom ut allt som inflammationen har hållit inne. Sätter dit ett dränage och skickar hem mej. Allt som allt inom de 4 timmar dom har som mål att man ska vara färdigbehandlad inom.
Kaxig i bedövningsruset går vi på bio. När filmen är slut är jag inte så tuff längre. Linkar hem och proppar i mej värktabletter.
Sover riktigt dåligt på grund av smärtan som inte är att leka med.
Dagen därpå får jag remiss för besök hos ortopeden om TOLV VECKOR. Får nåt slags tokbryt och vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Efter två dagar ska dränet bort. Svimfärdig av nervositet åker vi till vårdcentralen. Det känns inte överhuvudtaget när dom tar bort det. Men dock verkar såret vara infekterat så jag får penicillin.
När jag åker för att lägga om såret några dagar senare. Så visar det sej i odlingen dom gjorde förra gången att bacillen jag har i knät är resistent mot det penicillinet jag fått så jag får byta sort och börja om med en ny tiodagarskur.
Och här är jag nu. Med en viss skeptisk förhoppning om att det nya penicillinet biter och jag faktiskt kan få bli bra.. snart...
Men som akutläkaren sa som opererade mej -Det finns ju förstås en risk att det kommer tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar