Långsamhetens lov

Mina sommarlovsdagar var alltid långa, aldrig tråkiga.

Bärplockning, KalleAnkaläsning, oändligt långa cykelturer till badsjön, fika på altanen och så Jessica. Min eviga vapendragare. Vi lekte med barbie, pallade hallon hos sprit-Bengt och åt upp alla morötter hos arga grannen, för att sedan sätta tillbaka blasten så det inte skulle synas att vi varit där. Sen låg vi givetvis och smög i lillskogen för att se när han blev sådär rosenrasande arg. Skrattade så vi kiknade.
Vi gick också ner till telefonkiosken vid Rolles kiosk på kvällarna och ringde till "Heta linjen" Man kunde prata i en evighet för några kronor. Våra föräldrar blev annars lite lätt frustrerade av att vi uppehöll linjen i timmar.
Ibland hade vi tur och blev skjutsade till sjön. Då tog vi på oss alla kläder vi kunde hitta gärna med regnkläderna ytterst. Allt för att bli så varma vi bara kunde så att det skulle bli så härligt som möjligt att kasta sej i Lammåsasjön.
Otaliga tältnätter på gräsmattan i det bruna tremannatältet, som inte alls var så regnsäkert som man kunde önskat.
Jag tyckte om att gå ut i trädgården när jag vaknat, i nattlinne och bara fötter. Att känna gräset mellan tårna. Morgonluften och fåglarna. Känna igenom trädgårdslandet med fingrarna efter mogna smultron. Jag gör samma sak nu, som vuxen, med skillnaden att jag alltid har kläder på mej nuförtiden. Men med samma fingerkänslighet för mogna smultron.
I köket fanns mamma med frukost och kramar. Mina sommardagar var med mamma. Yatzy, korsord, virknålar och pannkakor.
Ibland blev jag väckt tidigt. Alltså riktigt tidigt av min 7 år äldre bror som skulle ut och fiska med Håkan. Och jag, 10-11 år, fick följa med. Aborrar fiskades upp på löpande band för att grillas över öppen eld i folie. Gott gott!

Det regnade en dag. En dag av alla sommarlovsdagar, så som jag kommer ihåg det. Då tog vi på oss badkläder och badade på gatan, i regnet. I gatans amazonasflod låg vi och plaskade hela vägen fram till avloppsbrunnens springor där vattnet forsade ner.

Pappa påtade i trådgården och sprang kvällsrunda i elljusspåret. Satt i skuggan  i den blommiga solsängen och läste DN eller en av de miljoner böcker vi åkte och lånade på biblioteket.

Vi hade aldrig bråttom. Inte som jag kommer ihåg det. Dagarna var långa och soliga.
Sommardagar som hyllade långsamhetens lov.