Sommarminnen med havsutsikt

Det slog mej idag. Något som jag förträngt. Kanske med vilja, kanske bara blivit så att jag glömt. Jag vet inte. Men minnet träffade mej som en buss i ryggen. Hårt och obarmhärtigt. En snabbt skickad bild till min telefon som gav mej en flashback som jag gärna varit utan.

En varm sommarkväll vid middagsbordet på en plats som tillhör en annan tid.
En plats som varit min favoritplats på jorden, som i o m det här minnet är förknippat med djupaste ångest och outgrundlig sorg.

Ett samtal som handlade om och av två nu vuxna döttrar och deras upplevelse av föräldrarnas skilsmässa. Hur dom som små barn upplevde den. Att slitas mellan föräldrar och hem med packade väskor. Tårar och längtan efter den föräldern som inte var där just då och om känslan av utanförskap till den "nya" familjen.
Två små tjejers upplevelser av svek, oförståelse, ilska och vanmakt. Om deras känsla av föräldrarnas egoism. Tjejer som nu blivit stora och samlat på sej en hel del ilska, avundsjuka och bitterhet under alla år på väg mot vuxenlivet.

Ett i allra högsta grad viktigt samtal som borde fått stor plats mycket tidigare än detta oerhört dåliga tillfälle. 

Problemet var att där satt jag i sommarparadiset med världens mest bottenlösa svarta hål av kaotiska känsla i sorgen  av att precis ha separerat från min make och mina barns far. Att ha tagit ett initiativ till en annan väg än den vi tillsammans valt. Jag hade tagit flyget dit för att vara några dagar med dom som varit min familj i 15 års tid, där jag ändå trodde att jag var trygg, för dom hade aldrig låtit mej tro något annat. Mina barns pappa, som också satt vid bordet, kunde inte på något sätt se vad som hände. Vid bordet satt även mina döttrar vilket gör minnet så outhärdligt svårt att tänka på. Att ingen såg det och stoppade och sa "vi tar det här en annan dag"
Min separation som också var från denna familj som satt och hade detta märkliga samtal där mitt trasiga hjärta låg på tallriken utfläkt för allas beskådan. Mina tårar som föll som ingen såg. Ingen som stoppade detta samtal där jag, inochutvänd, ville kräkas över bordet i ren panik för att mina barn satt där och lyssnade.

Det var det minnet jag förträngt.

Denna familj som jag älskat och levt med i så många år. En familj som jag fortfarande kan sakna så det värker. En familj som jag alltid genom mina barn kommer att vara sammankopplad med. En familj som delvis format mej till den jag är och en familj där jag började fundera över vem jag egentligen ville vara. En familj som jag alltid kommer att va tacksam till. En familj som jag alltid kommer älska även om jag inte längre riktigt räknas med.
Det var ju bara det att jag ville leva ett liv med glädje och lust, med en känsla av att vara efterlängtad och prioriterad. Att inte hela tiden vara den som begränsar min partner för att jag ville mer och nåt annat än att vara "musikeränka". Så därför tog jag ett initiativ till en separation.

Som tur är har vi varit mer noggranna med att aldrig låta vår separation gå ut över våra barn. Det är vi väldigt bra på. Tillsammans.