Så nu ska jag tydligen bli stark

Nu får det va nog av det här. Det här med skador och inflammationer.
Jag är inte så van vid att prioritera mej själv. I alla fall inte när det handlar om pengar.
Men nu har jag köpt ett dyrt men förhoppningsvis välinvesterat rehabpaket a' 10 gånger hos ett ställe som sysslar med rehab och personlig träning; Caladrius.
Jag har varit där tre gånger. En första konsultation, en genomgång av mina skador och min problematik med en medicinskt ansvarig sjukgymnast och en gång med träning med den samma.
Ett personligt träningsprogram har jag fått som man inte skojar bort så nu är jag igång. Hoppas på storverk och makalösa resultat :D
I alla fall att få känna mej stark och att kunna träna utan att få ont och bli halvt invalid så fort jag tror att jag ska komma igång vilket har varit min historik när det kommer till träning.
Denna vecka:

Kände tyvärr att jag blev sliten i knäna, främst höger av knäböj och Split squat (eller slipknot som jag hela tiden säger..) så efter lite mailkonversation med sjukgymnastTobias bestämde vi att jag vilar från dessa övningar i en vecka och sedan lägger på Split squat igen så får vi se om det kan hjälpa. I helgen har jag gått några längre promenader så det kan vara en anledning till att knäna tar lite stryk.

Så att.. nu så.. En grym röv har jag tydligen redan men det vore ju härligt om resten av kroppen ville haka på.
Idag kommer förhoppningsvis TRXband på posten även om det funkade rätt fint att göra TRXrodd med en förlängningssladd runt en stolpe. (fick dock lite ont i händerna när sladden skar in av att hela min tyngd hängde i dom.. )

Så Caladrius känn gärna lite press för jag räknar iskallt med att ni engagerar er i mej och ger mej skräddarsydda tips så att jag kan få bli stark. Och kanske lite snygg.

Bara svarade på en fråga.

Idag har jag pratat om dej mamma. Sagt att du är ..död.
Ord som är totalt främmande i min mun fortfarande.
Men jag sa det.. -Nej, hon är död. Lever inte mer.

En enkel fråga som jag bara besvarade. Utan omskrivningar eller förmildringar.
Hon är död.

Sommarminnen med havsutsikt

Det slog mej idag. Något som jag förträngt. Kanske med vilja, kanske bara blivit så att jag glömt. Jag vet inte. Men minnet träffade mej som en buss i ryggen. Hårt och obarmhärtigt. En snabbt skickad bild till min telefon som gav mej en flashback som jag gärna varit utan.

En varm sommarkväll vid middagsbordet på en plats som tillhör en annan tid.
En plats som varit min favoritplats på jorden, som i o m det här minnet är förknippat med djupaste ångest och outgrundlig sorg.

Ett samtal som handlade om och av två nu vuxna döttrar och deras upplevelse av föräldrarnas skilsmässa. Hur dom som små barn upplevde den. Att slitas mellan föräldrar och hem med packade väskor. Tårar och längtan efter den föräldern som inte var där just då och om känslan av utanförskap till den "nya" familjen.
Två små tjejers upplevelser av svek, oförståelse, ilska och vanmakt. Om deras känsla av föräldrarnas egoism. Tjejer som nu blivit stora och samlat på sej en hel del ilska, avundsjuka och bitterhet under alla år på väg mot vuxenlivet.

Ett i allra högsta grad viktigt samtal som borde fått stor plats mycket tidigare än detta oerhört dåliga tillfälle. 

Problemet var att där satt jag i sommarparadiset med världens mest bottenlösa svarta hål av kaotiska känsla i sorgen  av att precis ha separerat från min make och mina barns far. Att ha tagit ett initiativ till en annan väg än den vi tillsammans valt. Jag hade tagit flyget dit för att vara några dagar med dom som varit min familj i 15 års tid, där jag ändå trodde att jag var trygg, för dom hade aldrig låtit mej tro något annat. Mina barns pappa, som också satt vid bordet, kunde inte på något sätt se vad som hände. Vid bordet satt även mina döttrar vilket gör minnet så outhärdligt svårt att tänka på. Att ingen såg det och stoppade och sa "vi tar det här en annan dag"
Min separation som också var från denna familj som satt och hade detta märkliga samtal där mitt trasiga hjärta låg på tallriken utfläkt för allas beskådan. Mina tårar som föll som ingen såg. Ingen som stoppade detta samtal där jag, inochutvänd, ville kräkas över bordet i ren panik för att mina barn satt där och lyssnade.

Det var det minnet jag förträngt.

Denna familj som jag älskat och levt med i så många år. En familj som jag fortfarande kan sakna så det värker. En familj som jag alltid genom mina barn kommer att vara sammankopplad med. En familj som delvis format mej till den jag är och en familj där jag började fundera över vem jag egentligen ville vara. En familj som jag alltid kommer att va tacksam till. En familj som jag alltid kommer älska även om jag inte längre riktigt räknas med.
Det var ju bara det att jag ville leva ett liv med glädje och lust, med en känsla av att vara efterlängtad och prioriterad. Att inte hela tiden vara den som begränsar min partner för att jag ville mer och nåt annat än att vara "musikeränka". Så därför tog jag ett initiativ till en separation.

Som tur är har vi varit mer noggranna med att aldrig låta vår separation gå ut över våra barn. Det är vi väldigt bra på. Tillsammans.