Mamma..

.. det finns grejer som jag vill berätta. Omgående. Men det går ju inte.

Keep an eye on me!

Tacksam

Tacksam..
Ett ord jag använder för lite. Man kan tycka att livet är orättvist och grått. Vilket jag i sanningens namn har tyckt det senaste dryga året.
Jag har haft ont i min kropp konstant, dessutom har jag varit tvungen att begrava min mamma och en god vän. Varit sjukskriven till och från väldigt mycket de senaste 2 åren. Influensor som har avlöst varandra. Inflammationer i olika kroppsdelar som inneburit mängder av diklofenak-knaprande, kryckor och operation. Kramp i ryggen, stela leder i ena knät som i princip varit oanvändbart. Befunnit mej i ett zombieliknande tillstånd med en helt overklig trötthet och motivationsbrist till all aktivitet som inneburit mer än att ligga på rygg och sovit bort väldigt många timmar som andra har varit vakna. Att åka till affären och handla har varit ett enormt berg att kliva över.
Och allt detta kunde åtgärdas med ett pyttelitet piller, eller två egentligen. Betolvex och Levaxin. Mina två bästa vänner just nu.
På två veckor vändes hela mitt liv och jag fick uppleva känslan att få tillbaka min gamla personlighet. Det som jag känner som JAG.

Det visade sej att jag hade oerhört låga värden i min kropp av B12 och sköldkörtelhormon. Vilket har påverkat min kropp under lång tid.

I förrgår gick vi en lite längre promenad i skogen kl 20:30. Och jag insåg helt plötsligt att det här har jag inte kunnat göra på så länge. Dels har jag inte orkat men dessutom har jag alltid haft ont eller fått ont av en sådan promenad så jag hellre avstått trots att jag älskar att gå i skogen. Det är bland mitt allra bästa.

Så tacksamhet vet jag nu vad det är. På riktigt. Att orka, att kunna, att vilja. Helt fantastiskt. Svamp hittade vi också. Bara en sån sak!

Idag har jag dessutom orkat göra rent en altan och ta bort gräs mellan våra plattor. 

Utan att segna ihop fullständigt. Ja, jag vilade efteråt men utan att känna mej totalt dränerad på energi. 

Det är tacksamhet!

Ett år.

Det är ett år sedan jag satte mej i röda lilla räsern för att bo på Oasen i 4 dagar.
Många korsord, stickmaskor och tårar blev det.
En måndag var det då, den 15 juni.
På söndag har det gått ett år utan mamma. 19 juni.

Ett år kantat av skador och sjukdomar. Kanske kan jag få va frisk och bli stark nu. Det hade varit fint.

Perspektiv

Fredag 10 juni. Skolavslutning. Väldigt trivsamt och festligt med glada flickor och traditionsenligt jordgubbstårtkalas med farmor och farfar. För 11e året i rad räknade vi ut.

Tårtan gick inte åt helt så den fick åka med till båten som vi skulle tillbringa helgen i. Turen gick först till Knippla för övernattning inför nästa etapp som skulle bli Marstrand på lördagen.

Fantastisk kväll med solnedgång ut mot Danmark, yatzy, oljelampa och Arnbitter.

Det visar sej att jag sover som en klubbad säl i båten och vaknade inte förrän kl 10 nästa morgon.

Finfin båtfrulle i sol.

Vi åkte vidare med siktet inställt på Marstrand. Halvvägs ungefär så vill Nicke visa mej ett ställe med fina naturhamnar. Jag blir kaffesugen och kommer ihåg jordgubbstårtan som ligger i kylen och väntar och tänker att här är ju ett perfekt ställe för just tårta. Och visst var det så. Nicke slänger i ankaret och jag står beredd att hoppa i land för att göra fast oss med en tamp i bergets färdigmonterade krokar. 

På något sätt missbedömer jag hur långt vi är i från land alternativt så trampar jag snett när jag landar, vet inte riktigt hur det gick till. Det nästa som händer är att jag slår huvudet i klippan med full kraft, glasögonen splittras och jag tror att jag tappar luften nån sekund. När jag lyckats sätta mej upp kommer Nicke farande och tar emot båten som är på väg rätt in i klippan. Jag känner efter lite försiktigt här och där hur trasig jag eg är. Det som gör mest ont är huvudet och vänster tumme och bröstkorgen på högersida. Känner att jag blöder från huvudet och det pulserar i hela huvudet nåt kopiöst. På nåt sätt kommer jag upp i båten och börjar känna efter ordentligt. Inte yr, inte illamående. Bra tecken!

Tummen är väldigt öm men inte särskilt svullen. 

Bra tecken!

Efter en liten stund kommer tårtbiten fram och jag fullständigt, i chock, vräker i mej tårta. Förmodligen ett bra tecken!

Efter lite dividerande hit och dit bestämmer vi  oss för att avbryta färden mot Marstrand och vända hemåt ifall det skulle bli värre. 

Men först får Nicke ta sommarens första dopp. 16,5 grader.

Vi har ingen spegel i båten och tur var kanske det, när vi kom i hamn så gick jag till toaletten och kollade in vad som hänt i pannan.. Och fick förståelse för att dom jag mötte på vägen dit stirrade lite på mej..

Väl hemma lugnade svullnaden ner sej lite men kroppen protesterade desto mer. 

Känns som jag har blivit överkörd av en buss ungefär. Varenda kroppsdel värker, svullna knän med skrapsår, sår och blåmärke på höger höft, ont i bröstkogren och höger axel och armbåge, jätteont i tummen och kanske det jobbigaste av allt; obeskrivligt ont i nacken på vänster sida. Vaknade kl 05 i morse och hade så ont i nacken så jag knappt kunde röra mej. En ipren och två alvedon senare kunde jag iallafall somna om. Ringde 1177 på förmiddagen och kom överens med dom att jag kunde vänta med att ringa vårcentralen på måndag eftersom det verkar vara mest muskelskador.

Såhär dagen efter så är jag otroligt tacksam över livet, att jag inte fick glassplitter i ögonen, att jag nog tog emot mej med kroppen först och inte huvudet, att inget ens blev brutet. Oerhört tacksam över en rådig och snabb make.

Hade nog en hel armé av skyddsänglar som höll upp ett skyddsnät.

Är också lite glad över att jag sparat mina gamla glasögon som fortfarande funkar rätt ok.

Det hade kunnat gå så otroligt mycket värre. 

Perspektiv på vad som är viktigt på riktigt är det enda som snurrar i dag!

Men vi hade iallafall tur med vädret..

Att vänta

Vänta på att livet ska rinna ut.
Två gånger har jag suttit vid en säng där livet håller på att rinna ut.
Märkligt, sorgligt och vemodigt.
För mej som är en nostalgiker blir det smärtsamt att säga hej då.
Hur gör man det. Ett hej då som är hej då på riktigt.

Alla minnen sveper förbi i ett virrvarr av dofter och färger, platser och ord som sagts.
Min soffa, för 6 år sedan, med nybryggt mocka i biallettibryggaren.
Ett möte som ledde till 6 år av vänskap och körsång.

Din livskraft och ditt engagemang slår utöver det vanliga.
Till och med när kraften att resa sej upp inte längre finns så glittrar dina ögon när du pratar om livet.

Tillslut blir det ett oundvikligt avsked.
Hej då säger vi. Var rädd om dej säger du.

Ja, jag ska försöka. Mitt allra bästa. Leva så mycket det går varje dag, varje minut.

Tack.

Vilsen

Vilsen känner jag mej.
Vet inte vad jag vill eller orkar.
Vet inte vart vägen bär.
Trött och skör i en kropp som ständigt värker någonstans.
Vilsen och uppgiven i sinnet.

44 år och utan mål.

Jag har en önskan, en dröm som jag nog inser aldrig kommer falla in.
Kanske därför sorgen dragit in i sinnet.

Realistiska mål och visioner - inga.

Frustrerande för en själ som i vanliga fall planerar allt.

Mamma, jag saknar dina vykort med kattungar som säger att allt ordnar sej.

Längtor

När det skaver.

När det känns i magen.

Något känns fel men man vet inte vad eller varför.

Bara tanken gör att det kryper under skinnet.

Tanken är odefinierbar. Luddig. Obehaglig.

Jag vill bort, skärma av mej. Stänga in mej med dom som vill mej väl.

Vill bort från sammanhang där det gamla äter upp mej.

Längtar ut till vidder och ledig tid. 

Längtar efter skog och tysta barrstigar.

Har svårt för bilmärkesjackor och märkliga mustascher. 

Märkliga minnen

Igår, den 20 januari, var det precis ett år sedan min mamma tog en längre promenad för sista gången.
Med täckjacka, kryckor och stövlar. Och med en längre promenad menas ca 75 meter.

Det var då; ungefär fyra veckor efter att vi gift oss. Det fick hon vara med om. Och jag. Fick vara med om att ha min mamma med på vår vigsel.

Ett av mina sista minnen har dom senaste dagarna snurrat i mitt huvud. Såklart inte det sista minnet av min mamma, men ett minne där hon gjorde något aktivt. Man kan tycka att det borde vara ett minne av en korsordslösande mamma, eller en stickande mamma, eller en mamma som lagar pannkakor.. För det är såna saker min mamma gör. ..gjorde.
Men det märkliga är att det jag kommer ihåg glasklart och tydligt är hur hon med stor möda sätter sej upp i soffan på altanen från att ha legat och sovit under större delen av tiden vi var där. Det var en enorm ansträngning att sätta sej upp, ta kryckorna, gå in på toaletten för att komma ut med nagelknipsaren.. Av alla sysslor i världen så kände hon att det var så viktigt att klippa tånaglarna att det var värt att satsa all energi och kraft till att bara hämta den.. man kan tycka att hon kunde bett mej..
Hon dunsar ner i soffan igen med en suck. Sätter upp ena foten i soffan så hon behöver vika ihop sej som en fällkniv och klipper tånaglarna..
Detta är alltså det sista aktiva jag såg min mamma göra.. den 5 juni 2015, alldeles intill Sveriges nationaldag, med flaggor i vinden, fågelkvitter och blå himmel.. Vi åt sill och potatis där på altanen i Småland innan vi åkte hem till Lerum. Den 19 juni slutade hon andas. Med nyklippta tånaglar.