Julbak

Plåt efter plåt fulla med lussebullar av bästa sort. 

Gick ut i tvättstugan och tog fram bakdukarna för att lägga på under jäsningen. 

Bara så där.. utan någon större tanke än så.. De tär bara det att dom där bakdukarna har ju du sytt mamma. Och gett till oss i julklapp. 

En sån enkel grej, två steg ut i tvättstugan och ett saknadshugg i magen som hette duga.

Ännu en jul utan dej och dina lusseflätor. Obeskrivligt konstigt.

Så nu ska jag tydligen bli stark

Nu får det va nog av det här. Det här med skador och inflammationer.
Jag är inte så van vid att prioritera mej själv. I alla fall inte när det handlar om pengar.
Men nu har jag köpt ett dyrt men förhoppningsvis välinvesterat rehabpaket a' 10 gånger hos ett ställe som sysslar med rehab och personlig träning; Caladrius.
Jag har varit där tre gånger. En första konsultation, en genomgång av mina skador och min problematik med en medicinskt ansvarig sjukgymnast och en gång med träning med den samma.
Ett personligt träningsprogram har jag fått som man inte skojar bort så nu är jag igång. Hoppas på storverk och makalösa resultat :D
I alla fall att få känna mej stark och att kunna träna utan att få ont och bli halvt invalid så fort jag tror att jag ska komma igång vilket har varit min historik när det kommer till träning.
Denna vecka:

Kände tyvärr att jag blev sliten i knäna, främst höger av knäböj och Split squat (eller slipknot som jag hela tiden säger..) så efter lite mailkonversation med sjukgymnastTobias bestämde vi att jag vilar från dessa övningar i en vecka och sedan lägger på Split squat igen så får vi se om det kan hjälpa. I helgen har jag gått några längre promenader så det kan vara en anledning till att knäna tar lite stryk.

Så att.. nu så.. En grym röv har jag tydligen redan men det vore ju härligt om resten av kroppen ville haka på.
Idag kommer förhoppningsvis TRXband på posten även om det funkade rätt fint att göra TRXrodd med en förlängningssladd runt en stolpe. (fick dock lite ont i händerna när sladden skar in av att hela min tyngd hängde i dom.. )

Så Caladrius känn gärna lite press för jag räknar iskallt med att ni engagerar er i mej och ger mej skräddarsydda tips så att jag kan få bli stark. Och kanske lite snygg.

Bara svarade på en fråga.

Idag har jag pratat om dej mamma. Sagt att du är ..död.
Ord som är totalt främmande i min mun fortfarande.
Men jag sa det.. -Nej, hon är död. Lever inte mer.

En enkel fråga som jag bara besvarade. Utan omskrivningar eller förmildringar.
Hon är död.

Sommarminnen med havsutsikt

Det slog mej idag. Något som jag förträngt. Kanske med vilja, kanske bara blivit så att jag glömt. Jag vet inte. Men minnet träffade mej som en buss i ryggen. Hårt och obarmhärtigt. En snabbt skickad bild till min telefon som gav mej en flashback som jag gärna varit utan.

En varm sommarkväll vid middagsbordet på en plats som tillhör en annan tid.
En plats som varit min favoritplats på jorden, som i o m det här minnet är förknippat med djupaste ångest och outgrundlig sorg.

Ett samtal som handlade om och av två nu vuxna döttrar och deras upplevelse av föräldrarnas skilsmässa. Hur dom som små barn upplevde den. Att slitas mellan föräldrar och hem med packade väskor. Tårar och längtan efter den föräldern som inte var där just då och om känslan av utanförskap till den "nya" familjen.
Två små tjejers upplevelser av svek, oförståelse, ilska och vanmakt. Om deras känsla av föräldrarnas egoism. Tjejer som nu blivit stora och samlat på sej en hel del ilska, avundsjuka och bitterhet under alla år på väg mot vuxenlivet.

Ett i allra högsta grad viktigt samtal som borde fått stor plats mycket tidigare än detta oerhört dåliga tillfälle. 

Problemet var att där satt jag i sommarparadiset med världens mest bottenlösa svarta hål av kaotiska känsla i sorgen  av att precis ha separerat från min make och mina barns far. Att ha tagit ett initiativ till en annan väg än den vi tillsammans valt. Jag hade tagit flyget dit för att vara några dagar med dom som varit min familj i 15 års tid, där jag ändå trodde att jag var trygg, för dom hade aldrig låtit mej tro något annat. Mina barns pappa, som också satt vid bordet, kunde inte på något sätt se vad som hände. Vid bordet satt även mina döttrar vilket gör minnet så outhärdligt svårt att tänka på. Att ingen såg det och stoppade och sa "vi tar det här en annan dag"
Min separation som också var från denna familj som satt och hade detta märkliga samtal där mitt trasiga hjärta låg på tallriken utfläkt för allas beskådan. Mina tårar som föll som ingen såg. Ingen som stoppade detta samtal där jag, inochutvänd, ville kräkas över bordet i ren panik för att mina barn satt där och lyssnade.

Det var det minnet jag förträngt.

Denna familj som jag älskat och levt med i så många år. En familj som jag fortfarande kan sakna så det värker. En familj som jag alltid genom mina barn kommer att vara sammankopplad med. En familj som delvis format mej till den jag är och en familj där jag började fundera över vem jag egentligen ville vara. En familj som jag alltid kommer att va tacksam till. En familj som jag alltid kommer älska även om jag inte längre riktigt räknas med.
Det var ju bara det att jag ville leva ett liv med glädje och lust, med en känsla av att vara efterlängtad och prioriterad. Att inte hela tiden vara den som begränsar min partner för att jag ville mer och nåt annat än att vara "musikeränka". Så därför tog jag ett initiativ till en separation.

Som tur är har vi varit mer noggranna med att aldrig låta vår separation gå ut över våra barn. Det är vi väldigt bra på. Tillsammans.

Långsamhetens lov

Mina sommarlovsdagar var alltid långa, aldrig tråkiga.

Bärplockning, KalleAnkaläsning, oändligt långa cykelturer till badsjön, fika på altanen och så Jessica. Min eviga vapendragare. Vi lekte med barbie, pallade hallon hos sprit-Bengt och åt upp alla morötter hos arga grannen, för att sedan sätta tillbaka blasten så det inte skulle synas att vi varit där. Sen låg vi givetvis och smög i lillskogen för att se när han blev sådär rosenrasande arg. Skrattade så vi kiknade.
Vi gick också ner till telefonkiosken vid Rolles kiosk på kvällarna och ringde till "Heta linjen" Man kunde prata i en evighet för några kronor. Våra föräldrar blev annars lite lätt frustrerade av att vi uppehöll linjen i timmar.
Ibland hade vi tur och blev skjutsade till sjön. Då tog vi på oss alla kläder vi kunde hitta gärna med regnkläderna ytterst. Allt för att bli så varma vi bara kunde så att det skulle bli så härligt som möjligt att kasta sej i Lammåsasjön.
Otaliga tältnätter på gräsmattan i det bruna tremannatältet, som inte alls var så regnsäkert som man kunde önskat.
Jag tyckte om att gå ut i trädgården när jag vaknat, i nattlinne och bara fötter. Att känna gräset mellan tårna. Morgonluften och fåglarna. Känna igenom trädgårdslandet med fingrarna efter mogna smultron. Jag gör samma sak nu, som vuxen, med skillnaden att jag alltid har kläder på mej nuförtiden. Men med samma fingerkänslighet för mogna smultron.
I köket fanns mamma med frukost och kramar. Mina sommardagar var med mamma. Yatzy, korsord, virknålar och pannkakor.
Ibland blev jag väckt tidigt. Alltså riktigt tidigt av min 7 år äldre bror som skulle ut och fiska med Håkan. Och jag, 10-11 år, fick följa med. Aborrar fiskades upp på löpande band för att grillas över öppen eld i folie. Gott gott!

Det regnade en dag. En dag av alla sommarlovsdagar, så som jag kommer ihåg det. Då tog vi på oss badkläder och badade på gatan, i regnet. I gatans amazonasflod låg vi och plaskade hela vägen fram till avloppsbrunnens springor där vattnet forsade ner.

Pappa påtade i trådgården och sprang kvällsrunda i elljusspåret. Satt i skuggan  i den blommiga solsängen och läste DN eller en av de miljoner böcker vi åkte och lånade på biblioteket.

Vi hade aldrig bråttom. Inte som jag kommer ihåg det. Dagarna var långa och soliga.
Sommardagar som hyllade långsamhetens lov.

Börja där du står

Ondskan kan aldrig vinna om inte godheten tystnar. Så sa någon klok person.
Jag har en tendens att ha ett uns katastrofberedskap och har en rätt så orolig känsla inför världsläget. Eller ett uns.. folk i min närhet skulle nog inte säga ett uns utan ett rejält lastbilsflak med katastrofberedskap. I alla lägen. Får jag ont i halsen så tänker jag att jag blir nog aldrig mer frisk. Alltså på riktigt.. aldrig. Får jag en inflammation i ett knä så tänker jag att jag förmodligen aldrig mer kommer kunna gå.
Till att Trump blir president och jag funderar allvarligt på att bunkra konservmat och flaskvatten och flytta ut till en stuga i skogen. Helst utan el och uppkoppling så att ingen kan hitta mej.

Vet inte var det kommer ifrån.
Detta är en ganska jobbig livshållning eftersom jag hela tiden går omkring och tänker att jag kommer bli sprängd i bitar om jag går igenom nordstan. Ni kan bara tänka er hur det är för mej att sätta mej på ett flyg. Jag har inget problem med höjden eller själva flygningen. Utan jag tänker mer att jag kommer flyga i luften.. alltså sprängas..

På något sätt lyckas jag ändå hålla detta i schack. Har ingen aning om hur.

Nånstans vet jag nog att det är i mitt huvud det sitter. Och egentligen krockar det här med hur jag lever. Har två gånger på rätt kort tid sagt upp mej från en fast tjänst för att bara kasta mej ut och pröva något helt, totalt nytt och främmande som inte är fast. Jag sätter mej i en kajak, klättrar upp för väggar och har skiljt mej. Fullständigt vansinniga val för en sån som jag som hela tiden tänker ut vilka sånger jag vill att folk ska sjunga på min begravning..

Jag är livrädd för ondska, livrädd för att kriget ska komma nära, livrädd för att Trump ska hinna förstöra vår jord på 4 år, livrädd för att jag ska skiljas från mina barn på ett eller annat sätt, livrädd för att Nicke ska upptäcka att jag är inte är världsbäst, livrädd för att våldet tar över i våra städer, livrädd för att galna människor får för stor plats i vår regering, livrädd för att homofober och rasister ska få makt och övertag.

Men någonstans vet jag att ondskan inte kan vinna om inte godheten tystnar någonstans vet jag att ljuset ALLTID hittar in där det finns en spricka. Och jag tror ju faktiskt på en god Gud som vill mitt bästa.

Så låt oss vara högljutt vänliga, högljutt kärleksfulla och högljutt omtänksamma. SÅ att ondskan inte får en enda chans att ens ta ett enda andetag.

Januari

Kan va årets pissigaste månad. Ett vakuum mellan kulor i gran och eftermiddagar med dagsljus.
Sömntrötta ögon vill inte öppna sej och täcket ligger retsamt och bara ropar med hög röst.
Morgonstund på liv och död. Finns inte tillstymmelse till guld i mun.
Kuddar och nattvärme i hård kamp mot minusgrader och mörkertyngd motorväg mot småstadens kontorsrum. Icke guld i mun.
Vill somna och vakna i april. Till gröna knoppar och fåglalåt. Till vågskvalp och solglitter. Till jord som luktar vår och bara tår mellan grässtrån och tusenskönor.

2016

.. har på många plan varit ett knepigt år.

Världsläget = katastrofalt

Personligt både pissigt och fantastiskt. Från att ha varit sjuk i 2,5 år få känna känslan av att vara frisk överstiger det mesta. Att sen få hålla sej frisk i 8 månader utan ens en liten förkylning är snudd på obegripligt efter mina år med avlösande infektioner.
Lösningen var ett litet yttepyttepiller vid namnet Levaxin. Helomvändning. Från sjuk till frisk. Från zombie till pigg. Från lessen till glad.

Nya jobb. Nya erfarenheter. Nya tyger till nya kläder. Salladsblad som kom upp i oktober. Rödbetor som blev inget. Frösådd utan skörd.
Flackig höst med många trådar att greppa.
Några tårar, lite frustration. Lite hopplöshet.
Mycket glädje. Ännu mer tacksamhet. En del stolthet.

Livet.