S V S

Det var din blick som gjorde det. När jag var som mest mottaglig för ömhet.
En trasig själ som behövde läkas på skogsstigar och vid klippor och hav.
Blicken som ser allt. Och som förstår.

Jag kunde inte värja mej. Och i sanningens namn ville jag det inte heller.
Eller.. kanske till en början. Men sen föll jag.
Handlöst.
Och du tog emot.
Kan hända att jag älskar dej lite. Det blev tyst. Sen kom en svallvåg.
Och jag åkte med.

Du är tryggheten jag vilar i. Du är klokheten. Och kärleken.

Jag faller varje dag. Huvudstupa med hjärtat före.

Det orimliga och universumsstora blev självklart och tydligt.

Du är min kärlek min vackra man. Med fräkniga axlar och mjuka händer.

Du är. Tusen och åter tusen. Sida vid sida. För alltid.

Brinnande himlar

Jag trampar vatten.

Samma samma.

Ett vacuum som består av långsamma hundpromenader och kaffe.

Kroppen strejkar, hjärnan har gått in i nån slags slowmotion och hjärtat slår dubbelslag.

Ett blaskigt mellanmjölkstillstånd. Liksom .. varken eller.

Kerstin tar mej ut till glittrande hav och brinnande himlar.

Ett universum av saltstänk och eftertänksamhet.

Karga klippor som pockar på uppmärksamhet i kvällsljus.

Djuplila ljung som mot alla odds hittar jordmån för sina rötter.

Jag andas. Ut och in. Ett mantra. 

Fortsätter andas. Ut och in. 

Änglamoln tittar tittar ner och tröstar. Mina tankar klättrar upp och landar i en önskan om återseende.

Vända stenar.

Fick ett mail. En vän som kände att hjärtat längtade ut.

Men det tog emot att vända på de stenar som behövde vändas på. 

Ibland måste man nog vända på dom ändå tänker jag. Trots att själen krampar och hjärnan försöker med full kraft hålla emot. 

Hjärtat som längtar ut. 

Men vem är jag att ge råd om stenar som behöver vändas på.

Varje gång jag tänder ljuset som står vid fotot på min mamma i bokhyllan vänder jag bort blicken. Med allt vad jag har. Spjärnar emot med tanken. Kan inte se henne där på bilden och samtidigt acceptera att hon inte finns.

Gråten stänger jag in i halsen. Varje gång. Så där så det blir en enda stor klump som förr eller senare kommer spränga hela mej. Jag vet det. Men jag är inte redo. Inte redo för att inte ha en mamma och inte redo för att sörja. 

Därför krampar inte bara min själ utan även varenda muskel i min rygg. Det är ett tufft jobb för en kropp att stänga in sorg. Att inte tillåta att den kommer ut. 

Men jag behöver ändå ha den där ritualen; att tända ljuset.

Måste tvinga bort mörkret på ett konkret sätt. 

Därför fortsätter jag att tända mitt ljus, vända bort blicken och krampaktigt vägra gå med på att hon inte finns. 

Min mamma.

Som fattas mej något obeskrivligt.

Ord.

Att sätta ord på vad många före mej upplevt och känt.
Inga omskrivningar eller försköningar.
Bara rakt ut i världen. Mina känslor och upplevelser.

Som i en dröm fortsätter jag att gå. Mitt mantra är att fortsätta andas.

Jag. En mamma. Utan en mamma.

Får det inte att gå ihop men blir påmind av äldsta dottern att livet fortsätter.
På min kudde när jag ska sova ligger en skatt.

Att fortsätta andas blir mitt mantra och med dej älskade barn, går det lite lättare.