Vända stenar.

Fick ett mail. En vän som kände att hjärtat längtade ut.

Men det tog emot att vända på de stenar som behövde vändas på. 

Ibland måste man nog vända på dom ändå tänker jag. Trots att själen krampar och hjärnan försöker med full kraft hålla emot. 

Hjärtat som längtar ut. 

Men vem är jag att ge råd om stenar som behöver vändas på.

Varje gång jag tänder ljuset som står vid fotot på min mamma i bokhyllan vänder jag bort blicken. Med allt vad jag har. Spjärnar emot med tanken. Kan inte se henne där på bilden och samtidigt acceptera att hon inte finns.

Gråten stänger jag in i halsen. Varje gång. Så där så det blir en enda stor klump som förr eller senare kommer spränga hela mej. Jag vet det. Men jag är inte redo. Inte redo för att inte ha en mamma och inte redo för att sörja. 

Därför krampar inte bara min själ utan även varenda muskel i min rygg. Det är ett tufft jobb för en kropp att stänga in sorg. Att inte tillåta att den kommer ut. 

Men jag behöver ändå ha den där ritualen; att tända ljuset.

Måste tvinga bort mörkret på ett konkret sätt. 

Därför fortsätter jag att tända mitt ljus, vända bort blicken och krampaktigt vägra gå med på att hon inte finns. 

Min mamma.

Som fattas mej något obeskrivligt.