En trasig själ som behövde läkas på skogsstigar och vid klippor och hav.
Blicken som ser allt. Och som förstår.
Jag kunde inte värja mej. Och i sanningens namn ville jag det inte heller.
Eller.. kanske till en början. Men sen föll jag.
Handlöst.
Och du tog emot.
Kan hända att jag älskar dej lite. Det blev tyst. Sen kom en svallvåg.
Och jag åkte med.
Du är tryggheten jag vilar i. Du är klokheten. Och kärleken.
Jag faller varje dag. Huvudstupa med hjärtat före.
Det orimliga och universumsstora blev självklart och tydligt.
Du är min kärlek min vackra man. Med fräkniga axlar och mjuka händer.
Du är. Tusen och åter tusen. Sida vid sida. För alltid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar