Drömmar

Igår natt drömde jag att min mamma ringde mej. Jag såg just "mamma" på displayen och blev fullständigt överrumplad.

Jag hörde henne prata, helt vanliga och vardagliga ord men kunde inte på nåt sätt få min hjärna att förstå vad hon sa. Det var som att läsa en text på ett språk man inte kan. Bokstäver som är fullt begripliga men innebörden totalt oförståelig. 

Sen vaknade jag så jag fick aldrig veta vad hon ville säga mej :(

Julklappstips från Ullafaderulla!

Slemsäcksinflammation i knä, bursit.

Fredagkväll, strålande solnedgång, utsikt över sjön Anten. 5 veckors lång semester framför. En aperol i handen och fint sällskap på balkongen.

Där och då kände jag att jag var svullen mitt på höger knä, Inte särskilt ont men en väldigt tydlig svullnad.
Inte så mycket mer tankeverksamhet än så.
Men svullnaden gick dock inte över och innan vi skulle sätta oss i bilen för att åka på lång bilsemester genom Europa så ville jag ändå kolla upp vad det var.
Sagt och gjort; ringde vårdcentralen. Typisk slemsäcksinflammation sa dom. Ät diklofenakk och vila så går det över av sej själv.
Perfekt tänkte jag.. ska ju bara sitta i bil flera dagar så här blir det ordentligt med vila.

Ju mer dagarna och tiden gick, desto ondare fick jag. Och mer och mer svullet såg det ut.

När vi kom hem från semestern gick jag till vårdcentralen igen.

Mer diklofenakk och mer vila blev domen.

Semestern börjar lida mot sitt slut och jag funderar över hur det ska gå att jobba när jag inte kan sitta på knä eller huk.. Svårt handikapp med ett jobb på förskola.. kontaktar återigen vårdcentralen och vi bestämmer oss för att jag ska prova jobba iallafall..

Det går.. sådär. 2,5 vecka håller jag ut. Sen är jag så svullen så det inte går längre. Och har vansinnigt ont.
Går hem från jobbet och ringer vårdcentralen. Läkaren bestämmer sej för att tömma inflammationen på vätska. Ger mej en bedövningsspruta och drar ut vätska med en nål.
Före och efter ingreppet:

Det tar cirka 4 timmar sen är knät lika svullet igen.. Blir sjukskriven 1 vecka.

På en vecka händer det såklart ingeting trots att jag fortfarande äter diklofenakk tre gånger om dagen..

Nu är det vila som gäller.. Vila, vila och vila.. Jag tittar på ALLT som finns på alla playkanaler; matprogram, relationsprogram, bakprogram, dokumentärer, nyhetssändningar och parlamentet samt väääldigt många filmer på netflix. 

Jag vilar så jag blir alldeles utmattad. INGEN förbättring i knät.. snarare blir det lite värre hela tiden..

Jag har nu ätit diklofenakk i 6 veckor utan resultat så jag lägger ner det.

Vid den här tiden ser jag grotesk ut och skulle lätt kunna turnera som freak show.

Jag har testat allt. Sjukgymnastik, osteopat, tabletter, tömning, vila. INGET hjälper. Jag är inne på min 4 sjukskrivningsvecka. Har varit på vårdcentralen 5 gånger och läkaren där säger -Nu vet jag faktiskt inte vad vi ska göra.

NU får det vara nog. 

Så jag åker till akuten. Får komma in till en läkare som direkt skickar mej till röntgen. Men bilderna därifrån visar ingenting.

Däremot dukar dom fram akutoperationsbordet. Ger mej en hästdos till bedövning och sätter kniven i inflammationen.

Vätska och blod sprutar som en fontän. Med våld trycker dom ut allt som inflammationen har hållit inne. Sätter dit ett dränage och skickar hem mej. Allt som allt inom de 4 timmar dom har som mål att man ska vara färdigbehandlad inom.

Kaxig i bedövningsruset går vi på bio. När filmen är slut är jag inte så tuff längre. Linkar hem och proppar i mej värktabletter.

Sover riktigt dåligt på grund av smärtan som inte är att leka med. 

Dagen därpå får jag remiss för besök hos ortopeden om TOLV VECKOR. Får nåt slags tokbryt och vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Efter två dagar ska dränet bort. Svimfärdig av nervositet åker vi till vårdcentralen. Det känns inte överhuvudtaget när dom tar bort det. Men dock verkar såret vara infekterat så jag får penicillin.

När jag åker för att lägga om såret några dagar senare. Så visar det sej i odlingen dom gjorde förra gången att bacillen jag har i knät är resistent mot det penicillinet jag fått så jag får byta sort och börja om med en ny tiodagarskur.

Och här är jag nu. Med en viss skeptisk förhoppning om att det nya penicillinet biter och jag faktiskt kan få bli bra.. snart...

Men som akutläkaren sa som opererade mej -Det finns ju förstås en risk att det kommer tillbaka. 

Lilla gumman

I lördags fyllde hon år.
Min mamma. 78 år. Alldeles för lite för ett liv som inte längre andas.

Jag behöver dej. Behöver höra att allt blir bra. Att jag ska tänka på kattungar när jag opererar mitt knä.
Håller inne tårar.
Det gör ont. Ont i knä och hjärta.

Tittar i brevlådan efter vykortet med den obligatoriska kattungen och texten som börjar med "Lilla gumman.."

Det kommer inget kort.
Har fortfarande ont.

Ändå vet jag att du håller ett öga på mej. Du ger mej vackra solnedgångar och sprakande höstfärger.

Men det är vykortet jag saknar.

S V S

Det var din blick som gjorde det. När jag var som mest mottaglig för ömhet.
En trasig själ som behövde läkas på skogsstigar och vid klippor och hav.
Blicken som ser allt. Och som förstår.

Jag kunde inte värja mej. Och i sanningens namn ville jag det inte heller.
Eller.. kanske till en början. Men sen föll jag.
Handlöst.
Och du tog emot.
Kan hända att jag älskar dej lite. Det blev tyst. Sen kom en svallvåg.
Och jag åkte med.

Du är tryggheten jag vilar i. Du är klokheten. Och kärleken.

Jag faller varje dag. Huvudstupa med hjärtat före.

Det orimliga och universumsstora blev självklart och tydligt.

Du är min kärlek min vackra man. Med fräkniga axlar och mjuka händer.

Du är. Tusen och åter tusen. Sida vid sida. För alltid.

Brinnande himlar

Jag trampar vatten.

Samma samma.

Ett vacuum som består av långsamma hundpromenader och kaffe.

Kroppen strejkar, hjärnan har gått in i nån slags slowmotion och hjärtat slår dubbelslag.

Ett blaskigt mellanmjölkstillstånd. Liksom .. varken eller.

Kerstin tar mej ut till glittrande hav och brinnande himlar.

Ett universum av saltstänk och eftertänksamhet.

Karga klippor som pockar på uppmärksamhet i kvällsljus.

Djuplila ljung som mot alla odds hittar jordmån för sina rötter.

Jag andas. Ut och in. Ett mantra. 

Fortsätter andas. Ut och in. 

Änglamoln tittar tittar ner och tröstar. Mina tankar klättrar upp och landar i en önskan om återseende.

Vända stenar.

Fick ett mail. En vän som kände att hjärtat längtade ut.

Men det tog emot att vända på de stenar som behövde vändas på. 

Ibland måste man nog vända på dom ändå tänker jag. Trots att själen krampar och hjärnan försöker med full kraft hålla emot. 

Hjärtat som längtar ut. 

Men vem är jag att ge råd om stenar som behöver vändas på.

Varje gång jag tänder ljuset som står vid fotot på min mamma i bokhyllan vänder jag bort blicken. Med allt vad jag har. Spjärnar emot med tanken. Kan inte se henne där på bilden och samtidigt acceptera att hon inte finns.

Gråten stänger jag in i halsen. Varje gång. Så där så det blir en enda stor klump som förr eller senare kommer spränga hela mej. Jag vet det. Men jag är inte redo. Inte redo för att inte ha en mamma och inte redo för att sörja. 

Därför krampar inte bara min själ utan även varenda muskel i min rygg. Det är ett tufft jobb för en kropp att stänga in sorg. Att inte tillåta att den kommer ut. 

Men jag behöver ändå ha den där ritualen; att tända ljuset.

Måste tvinga bort mörkret på ett konkret sätt. 

Därför fortsätter jag att tända mitt ljus, vända bort blicken och krampaktigt vägra gå med på att hon inte finns. 

Min mamma.

Som fattas mej något obeskrivligt.

Ord.

Att sätta ord på vad många före mej upplevt och känt.
Inga omskrivningar eller försköningar.
Bara rakt ut i världen. Mina känslor och upplevelser.

Som i en dröm fortsätter jag att gå. Mitt mantra är att fortsätta andas.

Jag. En mamma. Utan en mamma.

Får det inte att gå ihop men blir påmind av äldsta dottern att livet fortsätter.
På min kudde när jag ska sova ligger en skatt.

Att fortsätta andas blir mitt mantra och med dej älskade barn, går det lite lättare.

När en mamma dör.

Nu måste du nog komma. Det var så hon sa. Min syster.
Mammas händer har svullnat och hon är gul i huden.
Sorgliga tecken.
Tecken på att organen sviktar.

Jag satte mej i bilen. Den lilla röda. Som inte går så fort.
Måndag morgon den 15 juni. Vackert väder. Dagg i gräset.

Nejmen, va fin du är sa hon.. när jag med hjärtklappning öppnade dörren till rum 376.

Min mamma. Liten, tunn, vacker, gammal och gul.

Jag kramade en fågelunge. Så skör. Bara skelett och så den där gula huden.

Kaffe fick jag. Och så plockade jag upp min stickning. Nästan som vanligt. Bara med den enorma skillnaden att det var en sjukhussäng jag satt vid. En sjukhussäng med min lilla mamma i. Hon som accepterat att hon skulle dö. Jag kunde inte lämna hennes säng den dagen. La mej brevid henne och sa att jag inte på några sätt är redo för det här. Jag är inte färdig med att ha en mamma.
Det blir bra, sa hon. -Tänk på kattungar.
Det är så hon säger till mej när jag är lessen. Har sagt hela mitt liv. Tänk på kattungar.
Det är nåt med kattungar. Jag behöver ha en. Och hon vet det.

Det blev kväll och vi bäddade i anhörigrummet jag och min syster.  Ett kramapktigt "Gonatt". Är det sista gången?

Det var det inte. Det blev tisdag. Nytt kaffe och nytt korsord. Samma envisa fläktljud i rum 376.

Tisdagkväll med utslocknande livsgnista. Min tappra mamma. Arg på honom med nycklarna till himlaporten. VARFÖR öppnar han inte?

Det blev onsdag. Ny gnista. Hej på dej, säger hon när jag går för att säga gomorgon. Trötta ögon. Jag måste ut. Andas liv. Promenerar runt sjukhuset. Solen skiner, vind i håret. Plockar blommor och ställer i en vas vid mammas säng. Här kommer sömmerskan säger hon till en av sjuksköterskorna. Hon vet alltid vad hon ska säga. Mitt hjärta går i tusen bitar. Igen. Vill inte. Behöver ha en mamma som visar hur man syr i en dragkedja.
-Blå muggar säger hon plötsligt till Roland som hälsar på. Blå? Säger vi alla undrande. Blå muggar i kyrkan, svarar hon bakom slutna ögonlock. -Blått är min färg.
Somnar igen. Har ont. Får morfin. Min mamma. Som älskar blått.

Krampaktigt "Gonatt mamma"

Men torsdag blev det. Idag trött. Har ont. Säger nästan ingenting. Jag borstar hennes hår, fuktar hennes torra läppar och ger henne vatten att dricka med sugrör. Orkar inte suga. Önskar att mina tårar kunde hela, lindra. Floder av tårar i rum 376.
Korsord, stickning och kaffe. Pausar från fläktens envisa susande. Äter middag i tvrummet. Champinjonsoppa.

Krampaktigt "Gonatt mamma". Får inget svar.

Fredagen uteblir från min mammas liv. Det är midsommarafton. Den 53 bröllopsdagen för mina föräldrar. Jag håller hennes hand kl 03:15 när hon drar sitt sista andetag. Universum slutar snurra och jag tänker krampaktigt på kattungar. Men det blir inte bra. Det enda som händer är att min mamma blir kall och den största tomhet jag någonsin upplevt intar hela min varelse.

Gonatt mamma.

Mats Eriksson – Tills vi ses igen

Ullafaderulla på facebook

Du gillar väl Ullafaderulla på facebook? 

Vinterbröllop

Juldagen 2014. En fin dag. Kall och gnistrande.

Bröllopsdag.

Några dagar senare var det ännu kallare och mer gnistrande. 

Då åkte vi till Vårgårda och Fotograf Emilia och tog riktigt finfina bilder i 11 minusgrader och en massa snö. 

Världens finaste dag. Med världens finaste prins. 

Och..ja, Livet Som Jälmsjö är ett fantastiskt bra liv!

Sammanfattning av ullafaderullaåret 2014..

Tänkte försöka sammanfatta syåret 2014.. Allt sytt under ULLAFADERULLA

Det började med att jag lånade grannens symaskin för att sy gardiner till yngsta dotterns nyrenoverade rum i februari eftersom min symaskin krånglat de senaste åren och därav har mitt syintresse legat på is.. plus att jag haft ett jobb de senaste 10 åren som gjort det omöjligt att ha ett fritidsintresse..

Jo.. så gardiner blev det..

Och när jag ändå hade symaskinen hemma och hade lite tyg på lager... så blev det några väskor..

Det här var ju så roligt.. så jag bara måste fortsätta.. köpte på mej lite trikåtyg.. och började sy mössor..

Efter mössorna blev det små brallor av diverse slag.. här nånstans började dessutom jag få beställningar på grejer så varje ledig minut satt jag vid min symaskin.. eftersom jag nu insett att jag inte kunde ha grannens för all framtid utan istället köpt mej en egen..

Gick över till att sy t-shirtar, kjolar, linnen, tröjor, klänningar...

Mitt i detta frågade min fantastiska bonussvärmor om jag hade någon overlockmaskin.. Nej, tyvärr sa jag.. -Du kan ta min!" Säger denna fantastiska människa.. och då blev det ju inte mindre klädsömnad..

Helt plötsligt blev jag supersugen på att sy kläder till mej och i o m d fick också Nicke utstå endel klädprovande..

Gravidleggingsen var ju i o f s inte till mej..

Har även provat på att sy lite festliga underkläder, vilket några i min bekantskapskrets fick erfara i julas..

Ja.. det har visst blivit endel.. under året 2014.. och inimellan har jag ju stickat en del också :-)

Och några alster har ju inte ens blivit fotograferade.

Nu så här med en lååång lista av foton kan jag undra.. hur har jag hunnit.. men det har jag.. på nåt konstigt sätt. Har jobbat ibland 100 % ibland 80% på fina förskolan. Men med stora barn som sköter sejsjälva i rätt stor grad och en make som också värdesätter eget intresse så är det inget problem att hinna det man vill.

Make.. förresten.. vi har ju hunnit gifta oss oxå.. under 2014.. Det var finfint! 

Vilket år!

 ...väldigt ungefärligt.. men minst så här iallafall..

Mössor kan jag inte hålla räkningen på men kanske.. 25 st

Vuxenbyxor/leggings: 16 st

Vuxenlinnen: 2 st

Vuxenklänningar: 6 st

Vuxentoppar/tröjor: 8 st

Vuxenkoftor; 10 st

Barntröjor/t-shirtar: 15 st

Barnklänningar: 10 st

Barnbyxor/leggings: 30 st

Väskor: 7 st

Gardiner: 2 par

Välkommen 2015!